Kupplarm 

Det var tidigt 60-tal. Det kalla kriget rådde och inom försvaret såg man över krigs- och mobiliseringsplaner. För att snabbt kunna få krigs­ makten på fötter var den fast anställda personalen viktig och för att dessa snabbt skulle kunna vara på plats kontrollerades och övades larmsystemet med jämna mellanrum. Efter ­som den militära personalen inte hade någon reglerad arbetstid kunde sådana övningar sättas in när som helst och utan förvar­ning. Larm skedde per telefon eller med bud för dem som sak­nade telefon. Den militära per­sonalen, förvarade pistol och skarp ammunition i bostaden för att vid behov kunna försvara sig vid färden till regementet - på den tiden i de flesta fall med cykel.

Själv bodde jag som nyinflyt­tad och ganska nygift i Finja. Jag hade inte telefon och skulle lar­mas av en fanjunkare som bodde granne med mig. 

En natt vid tretiden ringde det på dörrklockan. Min höggravida hustru, som hade sovit dåligt, öppnade. Utanför stod en flå­sande figur iklädd ridstövlar, kro­nans långkalsonger - lindrigt rena och med Gällivarehäng, ran­dig flanellnattskjorta och hatt.

Hustrun fick en mindre chock, skrek som en stucken gris och sprang och gömde sig. Den drygt ettåriga dottern vaknade och satte igång att stortjuta. Jag hade då själv kommit på benen och tog hand om besökaren. Det var fanjunkaren som av klädseln att döma hade gjort en snabb­ utryckning för att tala om att det var kupplarm. När meddelandet var framfört sprang han vidare för att larma nästa man i kedjan.

Jag kan när som helst frammana minnesbilden av honom när han i nattmörkret med långa kliv sprang ut från tomten med natt­ skjortan fladdrande runt benen.

Själv fick jag ägna de närmaste minuterna åt att lugna familjen och försöka förklara vad det hela handlade om och att underoffi­cerarna vid P 2 vanligtvis inte sprang omkring nattetid i stöv­lar, nattskjorta och hatt, en upp­gift som just då inte var så enkel. När jag tittade ut efter ett par minuter kunde jag i gatlyset se fanjunkaren komma på sin cykel. I vanliga fall cyklade han rak i ryggen och med en uppsyn vär­dig hans grad och ställning i byn. Nu stod han upp och trampade i ett ursinnigt tempo ungefär som en tävlingscyklist i en spurtdu­ell. I ena näven hade han pisto­len. Han hade visserligen fått på sig uniformen, men kopplet hängde oknäppt över ena axeln och hatten hade han fortfarande på sig när han försvann bort mot P 2. Fanjunkarens beredskap var verkligen god.

Efter att ha lugnat familjen och ätit frukost följde jag efter till den bestämda samlingsplat­sen på regementet. Sansade che­fer hade nämligen förklarat att·det krävdes många åtgärder från regementsledningens sida innan vi på gräsrotsnivå skulle agera.