Det var ett fruktansvärt oväder när jag ett år i början av 1970-talet deltog på en 5.dagarsetapp i Tranåstrakten.

Jag hade lågt startnummer och kom tidigt i mål. Målområdet var från början en idyllisk betesäng med frodigt gräs. Efterhand när flera tusen orienterare klafsat omkring i blötan blev det en leråker med decimetertjock dynga. Enstaka små små någorlunda torra tuvor fanns dock. I väntan på att resten av familjen skulle komma i mål hade jag erövrat en sådan och kunde någorlunda torrskodd följa tävlingen. Efter en stund började det klia på benen, högre och högre upp. Jag fnattade och rev men fick som belöning ettantal svedande bett.

En armé av rödmyror, eller som dom kallas i dagligt tal ”pissmyror” hade också sökt sin tillflykt till tuvan och de klättrade nu vidare längs håriga ben och fuktiga benkläder. De var på god väg mot vitalare delar och om inte svår, kanske obotlig skada skulle åsamkas var snabb sanering nödvändig. 
Jag överlämnade med en geni gest ansvaret för tuvan till en medelålders dam, som med råge fyllde upp en svartgul träningsoveralll. Minnet sviker, men kanske fanns ett lömskt uppsåt i bakhuvudet. 
Själv drog jag mig avsides, tag av mig byxorna sam vändes, skakades och plockades rena från myrinvasionen. Det är otroligt hur de ettriga små kräken kan klamra sig fast och hitta gömställen.

Runt omkring på målområdet stod andra byxlösa orienterare, ivrigt sysselsatta med myrjakt. Tuvorna började avfolkas. Myrorna hade gått segrande ur striden mot orienterarna och tuvorna var deras. Möjligen placerades en och annan ryggsäck eller väska på dem och kanske spreds de Tranåsbaserde pissmyrorna på så sätt till andra delar av landet.Den svartgula overallen hade övergett ”vår tuva” och försvunnit, ihärdigt kliande sig sig på såväl anständiga som oanständiga ställen.
Dagen eftersök hon emellertid upp. Jag var tydligen lätt att identifiera med min blåa och numrerade Tormestorpströja. Den svartgula damen visade sig ha en hårfärg och ett humör som stämde med myrornas,

Det hon dagen innan uppfattat som en artighetsgest hade nu omvärderats.
För ett planerat och lömsk överfall med dresserade småländska pissemyror fick jag en blåsning, helt i klass med vad jag fått utstå som volontär på P2. Jag tackade min lyckliga stjärna för att damen ej var skånska. En sådan kvinna ville jag helst undvika i framtiden.