Katten som hade många liv.

Det hela utspelade sig i korgmakaren och julgransförsäljaren Hjalmars kök.Tidpunkten var lämplig eftersom hus­hållerskan, ett barskt fruntimmer som Hjalmar hade stor respekt för, hade åkt till sin syster i Våxtorp och hon skulle inte komma hem förrän med fembussen.

Den förste som kom dit var grannen, en jordgubbsodlare som tillika var jägare och han medförde sitt hagelgevär. Sist anlände torv- och diversearbetaren Alfred på sin 98-kubikare. Alfred var som vanligt iförd skinnhuva, motorglasögon och stora krag­handskar. De satte sig runt köksbordet för att diskutera dagens problem.

Eftersom ransonen var slut hade Hjal­mar låtit birkusken ställa en extra back i korgverkstaden och gubbarna började korka upp. På "brännes-lådan" (vedlåren) intill köksspisen låg "huvudpersonen", den kastrerade hankatten Måns och got­tade sig i spisvärmen. Den som hade utfört ingreppet några månader tidigare var Alfred.

Småsaker som kastrering av katter, smågrisar och baggar besvärade man inte veterinären med på den tiden. Alfred var rutinerad och använde en beprövad metod. Katten hade, med huvudet före, stoppats ner i Hjalmars fotsvettsdoftande gummistövlar och med ett raskt rak­knivssnitt befriats från sin "manlighet".

Måns sprang tillskogs efter operationen och återvände inte förrän hushållerskan mutat med stekt sill. Han blev därefter hennes stora favorit, proppades full med godsaker, gick upp i vikt och tappade helt lusten och förmågan att utföra en katts obligatoriska sysslor. Han hyste inget agg mot människorna som orsakat smärtan men han blängde ilsket på Hjalmars stöv­lar och tog långa omvägar runt dem. Men åter till det aktuella ämnet. En "kattadjävel" som inte kunde "fö se säl" och hålla huset fritt från "fyle" kunde man inte ha kvar enligt Hjalmar och nu var frågan hur man skulle bära sig åt. Kat­tens övervikt nämnde han inte i sin kritik. Ämnet var känsligt för Hjalmar, som på grund av flitigt öldrickande nog vägde sina modiga 130 felplacerade kilon.

Jordgubbsodlarens förslag att skjuta kat­ten ansågs alltför bullrigt och förkastades. Kärringarna i grannhuen skulle sladdra för hushållerskan som hade hotat med att kastrera Hjalmar om han gav sig på Måns. Efter några öl föreslog Alfred elektrisk avrättning som en tyst och effektiv metod.

Förslaget gillades och alla praktiska detaljer klarades ut. Alfred tog på sig sin mundering med huva, glasögon och krag­handskar för att klara sig från vassa katt­klor. Hjalmar skruvade ur glödlampan från köksarmaturen och Alfred lyfte upp Måns med ett bastant grepp om frambenen och stack in ena tassen i lamp­hållaren. Katten blev med­vetslös av elstöten och mus­klerna som reglerade urin och avföring sattes ur funk­tion.
Alfred översköljdes av allt det som den välgödda katten stoppat i sig den sista tiden. Det mesta kom i ansiktet där ögonen dock skyddades av motorglasö­gonen. En del av den illa­ luktande sörjan fastnade i veckogammal skäggstubb.

Han spottade, svor och tappade greppet om Måns som kvicknade till och försvann ut genom dörren för att aldrig mer komma tillbaka. Alfred leddes ut på gården och efter att ha avkrävt ett tysthetslöfte från de andra medverkande försvann han på sin lättviktare mot hem­met för sanering. Jordgubbsodlaren smög hem med sitt gevär väl dolt. Hjalmar städade nödtoftigt köket och när hushållerskan kom berät­tade han att Mäns blivit dålig i magen och inte hunnit ut.Trots utsatta godbitar och efterforskningar förblev katten borta.

Jord­gubbsodlaren som hade en kull källingar hemma kom efter en vecka med en ny hankatt som dock inte kastrerades.
Att Måns den andre blev en god jägare kunde jag själv bevittna när jag något år senare hjälpte till som jordgubbsplockare och såg honom i lyckade sorkfångster. Det var då som jordgubbsodlaren berättade historien mot att jag lovade att hålla den för mig själv. Nu, nästan 60år senare när alla inblan­dade är borta, hoppas jag att mitt löftes­ brott kan ursäktas, särskilt som jag för­vanskat namnen på alla inblandade utom Måns.