SHANGHAI. Vi kände till att Kina har koder eftersom vi skulle ha fått en grön kod på CPH för att kunna flyga till Kina. Vi missade ju första försöket.

Efter att vi lämnat karantänhotellet tog vi oss direkt till en ”telefonaffär” för att skaffa SIM-kort. När vi såg att det var den kinesiska personalen som skulle sätta in SIM-korten i våra telefoner beslöt vi att skaffa en ”kinesisk telefon”. Bara kontant betalning gällde så en från personal tog oss till en bank för att ta ut pengar. En otrolig mängd information om oss skulle läggas in i telefonen. När köpen var avklarade och när Jessica, vår egen privata telefonhanterare, var klar med allt knappandet, så bar det i väg till hotellet.

Christer och Johan fick omedelbart grön kod, medan jag fick röd. Alltså kom jag inte in. Jag frågade om dom hade en soffa på kontoret, och fick ett jakande svar. Inget problem tyckte jag. Vi åkte och åt på en restaurang och på något vis fick Jessica in mig där. Efter avslutad måltid gick vi och blev testade. När jag såg kön tänkte jag här får vi stå länge, men ack vad jag bedrog mig. Efter en kort stund var vi framme vid boden där testen skulle tas.

Vi visade upp vår svarta kod och så blev testet taget. I Shanghai behöver man i princip bara testas var 3:e dag men alla tar för säkerhets skull test varannan dag. Tidsåtgång för testet ca. 1 min. Därefter tillbaka till hotellet. På något vis fick Jessica återigen in mig. Jag vet fortfarande inte hur hon bar sig åt.

Nästa dag arbetade vi på deras kontor och både chefen på förtaget och Jessica höll på med min telefon, men utan resultat. När vi gick hem på kvällen kunde jag få fram grön kod.

Nästa dag skulle vi inte träffas förrän fram åt kvällen så vi gick ut och tog en öl under tiden. Vi kom att prata om koderna och fick för oss att testa. Det blev 2 gröna och en röd. Dörren in till restaurangen stängdes direkt. Christer och Johan fick burköl i stället i glas. Vi blev uppmanade att omedelbart lämna platsen annars skulle dom kontakta polisen.

Vi skulle även ta nya covidtester alla 3. Vi testade oss och gick senare till Simuwus kontor. Där fortsatte arbetet med min telefon, men ingen framgång. Någon gång på kvällen ringde Jessica till karantänhotellet och pratade med deras doktor. Då visade det sig att man lagt till Christers namn i min telefon. När det var justerat fick även jag grön kod.

Nästa dag skulle vi åka till fabriken och då skulle man ha en annan kod. Under färden till fabriken som tog ca. 3 timmar höll Jessica på att programmera om våra telefoner.

När vi kom till Jiangsu var det stopp vid en kontrollstation och vi fick prova den nya koden samt blev även testade en gång till. I den här staden måste man testa sig varje dag. När arbetsdagen var slut skulle vi ta in på ett hotell. Hotellet ligger i ett stort center och in dit kom vi, men sedan blev det stopp. Efter ca 2 timmar gav Jessica upp och vi for till ett annat hotell, rekommenderat av hotellet där vi försökte komma in. På nästa hotell blev i efter lite diskussion insläppta. Det saknades troligen en kod från våra inköpta telefoner.

När arbetet var klart i Jiangsu bar det tillbaka till Shanghai till samma hotell som vi bott på tidigare. Men inte kom vi in. Vi fick reda på att vi inte hade fått en godkänd kod till våra telefoner och den koden kunde man få först efter 7 dygn. Hade vi bott på samma hotell hela tiden hade det varit ok. Men det hade ju inte vi, och hur man skulle löst problemet kunde vi inte förstå. Vi blev rekommenderade ett annat hotell men även dom sa nej, men det tredje släppte in oss. Hur dom kunde göra det var det ingen som begrep. Dessutom fick vi höra att man för 5 dagar sedan troligen hade ändrat koden för att få bo på hotell. Jag var tvungen att skicka mejl och renskriva så jag blev kvar på hotellet medan de andra gick ut för att äta.

När vi träffades nästa morgon fick jag reda på att dom inte hade blivit insläppta på den restaurangen dom valt, trots att det inte fanns några gäster där. På nästa gick det till slut. Man hade dessutom en ny kod nu för att komma in på hotell.

Nästa dag skulle vi flyga hem och vi var oroade för hur vi skulle ta oss in på flygplatsen. Jessica skaffade fram papper på att vi hade testat oss dagen innan i Jiangsu och att vi även testat oss tidigare i Shanghai samma dag. Det var inget som helst problem att komma in på flygplatsen och inte heller att få flygbiljetter. Vi gick vidare och kom fram till en avspärrning, där vi skulle fylla i en hälsodeklaration och då tog det stopp. Problemet var att det var mest kinesisk text och den hade vi det lite svårt med. Som tur var stod där en ”rymdvarelse” troligen för att hjälpa till och det fick han verkligen göra. Vi kunde inte förstå varför man skulle göra en sådan hälsodeklaration, men det var bara att acceptera. Till slut fick vi fram rätt kod och kunde komma in för bagagekontroll.

Det var konstigt att gå på en sådan jättestor flygplats med nästan inga människor där. Både Christer och Johan hade varit där tidigare och dom sa att det kändes mycket konstigt att gå där nu eftersom det alltid tidigare hade myllrat av människor där. Vi såg att det var 5 internationella flyg som lämnade Shanghai den dagen, men bara ett som gick till Europa. Så gott som alla butiker och restauranger var stängda.

Kina var ett intressant land att besöka med väldigt gästvänliga människor och mycket god mat. Jag kan tänka mig att återvända dit. Men finns det fortfarande Covid19 restriktioner får det vara.