En stjärt på himlen - Gud, hund eller boll

HÄSSLEHOLM. I Blå salongen bjöds det på filosofisk och eftertänksam teater då den kända skådespelerskan Cecilia Frode äntrade scenen.

I raffig röd mundering inledde Cecilia Frode med en sång i högt tempo.

Hon förmedlade många kloka tankar kring ämnen som självförverkligande, stress och krav från alla möjliga håll. Detta varvade hon med många fina sångnummer som ibland sjöngs helt a capella och ibland kompades på piano av Lennart Simonsson.

Lennart Simonson kompade Cecilia Frode på piano vid ett flertal sångnummer.

I sin förställning tog hon upp flera aktuella frågor. Miljöförstöring var en av dem. Hon ville gärna vara miljövänlig, men detta krockade med att hon älskade sin bil, som dessutom var bensindriven. Hon älskade den till den grad att hon kunde sätta sig i bilen och starta den enbart för att få lyssna på motorljudet! Sen ville hon ju gärna åka på utlandssemester ibland också, och då var det flyg som gällde. Ett klart problem.

Rollen förändrades under resans gång. En talangfull självsäker artist förvandlades plötslig till en grubblande osäker kvinna.

Hon tog även upp sådant som att vara närvarande i stunden och att verkligen lyssna på varandra. Något som många missade, menade hon på. Andra funderingar kretsade kring svårigheten att passa in och samtidigt ändå få vara sig själv. Inte helt lätt.

Den grubblande kvinnan hade dock en hel del temperament och åsikter.

I förställningen fick både kvinnor och män en liten känga då och då. Män skildrades som tämligen osympatiska självupptagna typer som helst lyssnade på sin egen röst och kvinnor som en viljelösa stackare som mest inriktade sig på att ”äta, sova och föda barn” och helst rörde sig i grupp likt en formlös amöba.

Vad kan till exempel en boll betyda för någon? För rollfiguren betydde det glädjen att kunna spela tennis.

Cecilia Frode gjorde en imponerande skådepelarinsats då hon i cirka 1,5 timmar sammanlagt framförde hela föreställningen själv med långa monologer och ett flertal sånger.