VERUM. Några av emigranterna tog sig friheten att sedan de emigrerat till Amerika göra en personlig omorientering mot det namnskick som fanns i det nya landet. Två emigranter, som var födda i våra trakter, valde att ändra sitt efternamn till Wilson.

En av dem var född i Brogården intill bron över Vieån som Lars Olsson. Han antog i Amerika namnet Alonzo Wilson. I boken ”History of Clay and Norman counties” från 1918 omtalas denne verumsfödde 84-åring som: ”en välbärgad pensionerad läkare bosatt i Moorehead och en hedervärd veteran från amerikanska inbördeskriget”.

Alonzo Wilson (1834–1929)

Alonzo Wilson (1834–1929) fick ett långt liv men förblev barnlös. Lars Olssons föräldrar och fem barn var med på den äventyrliga resan över Atlanten 1854. Tre av barnen och modern dog under resan. Det var endast fadern Ola Larsson och de två bröderna Lars och Per som nådde det förlovade landet. De två systrarna Elna och Pernilla hade stannat kvar hos släkten i Verum och kom efter till Amerika 1858. Hösten 1861 tog Alonzo Wilson värvning i unionens armé. Efter inbördeskrigets slut genomgick han utbildning till läkare och tog sin examen 1870.

En ättling efter Alonzos syster Pernilla, Robert Bartlett, besökte Verum sommaren 1981. Han gjorde då en rundvandring på den plats vid ån där Ola Larsson och hustrun Sara uppfostrade sina sju barn fram till utvandringen på 1850-talet.

Platsen intill bron där Lars Olsson (Alonzo Wilson) föddes och växte upp.

En annan som antog efternamnet Wilson och sedermera bodde i Hollywood var född i Rullebacken i Farstorps socken 1862 som Sven Månsson Strid. Föräldrarna var artilleristen Måns Svensson Strid i Kristianstad och hustrun Karna Svensdotter. Modern vistades ett par år 1860-talet i ett torp beläget inom Gammalstorps by i Farstorps socken där hon födde sonen. Fadern var då fortfarande skriven i Kristianstads garnisonsförsamling och Sven tillbringade sina barn- och ungdomsår i staden.

Sven Wilson (1862–1946)

Gravsten: Forest Lawn Memorial Park, Glendale, Los Angeles

Efter att Sven Wilson avlidit kunde han läsa detta i en svenskamerikansk tidning: Förre detta sheriff Swan Wilson i Hollywood avled den 19 juli. Han var född i Farstorps socken, Kristianstads län. Redan vid 11 års ålder sattes han i tryckerilära vid Nya Skånska Posten i Kristianstad, varefter han knöts till Kristianstads Köpmannabolag. Efter sju år blev Swan Wilson resande för kolonialvarufirman Ahlberg & Co. i Malmö.

Kristianstadspågen tog i Köpenhamn hyra som jungman på Bornholmsbriggen “Nexö.” Efter en rundresa till Finland och Skottland avmönstrade han på Bornholm och begav sig till Hamburg samt tog hyra på fullriggaren “Von Berg,” med vilken han efter 79 ansträngande dygn seglade in i New Yorks hamn. Därmed slutade Swan Wilsons sjömansliv.

År 1883 finna vi honom åter i Kristianstad, men redan nästa år finna vi honom som steward på gamla Tingvallalinjens ångare “Island” med New York som destinationsort. Han begav sig västerut till Chicago och senare till New Mexico där han blev spårvagnsförare i El Paso, Texas. År 1903 reste han till Los Angeles, där han ingick som förare vid Pacific Electric R.R. och kvarstod till 1912, då han utnämndes till dep. sheriff med tjänstgöring vid Los Angeles County’s straff- och rannsakningsfängelse tills 1934, då han pensionerades.

Tidningstext (översatt): Den anklagade mördaren William James (Curly) Guy lämnar fängelset efter frikännande när vice sheriff Swan Wilson öppnar porten, Long Beach, 1933.

En hyllningstext i tidningen Vestkusten vid Sven Wilsons 70-årsdag hade denna inledning: Poeten, sångaren och svenskhetskämpen i Los Angeles firade i söndags in 70-årsdag. Den även här i trakten välbekante glade föreningsprissen, poeten och sångaren Swen Wilson Har omsider nått 70-åringarnas vördnadsvärda samling — utan att någon haft en aning om att han verkligen var så gammal. Men hans glada syn på livet, det levande intresset för allt svenskt — samt sångens och poesiens gåva ha bidragit till att hålla honom ung. Vestkusten, som ibland hugnats med alster av hans penna, gratulerar den gamle sångarveteranen och poeten och hoppas att han ännu i många år måtte bliva i stånd att giva landsmännen den högre lyftning som de så väl behöva vid sina festliga samkväm.