VITTSJÖ. På lördagskvällen den 8 juni 2024 samlades ca 30 personer vid Bäckabro, för att få höra Claes Ruderstam berätta om hur det var förr i den här delen av Vittsjö.

I äldre tider var bebyggelsen uppe kring kyrkan. Här nere på andra sidan bron över bäcken-Bäckabro- fanns det på 1810-talet, då det var stor- och enskifte, bara ett par torp samt den nybyggda Kopparslagaregården. Redan långt tidigare var här en rastplats, men då för hästar. Vägen gick ungefär då som nu men sjön gick nästan upp till vägen. Området här blev en allmänning, och två gånger per år anordnades stormarknad. Det vi nu kallar Marknadsplatsen var vid de tillfällena parkeringsplats för hästar och vagnar.

Men 1890 förändras allt! Järnvägen kom till byn! Den 13 september rullade det första tåget från Hässleholm in på stationen. På andra sidan vägen byggdes nya hus på arrendetomter, som sen friköptes på 1940-talet. Nu ville man förstås fortsätta järnvägen till Markaryd, och rälsen måste ju gå rakt fram, och där var Vittsjön belägen! Hur gjorde man då? Jo, på vintern 1891 körde man på isen med släde ut grus från Röebjär med hjälp av små, starka, vita hästar och la en revel ut i vattnet och på denna lades sedan rälsen. Vilket arbete! På så sätt kom Gåsadammen och Gässlingen till. 1892 stod järnvägen Vittsjö -Markaryd färdig, och nu blev området en plats för hantverkare och turister.

Pensionatseran började med bl a Trobecks Pensionat och Turistgården. Pensionaten tjänade ibland som vilohem och drevs ofta av driftiga kvinnor. En del var sjuksköterskor. Vad var det då som lockade människorna till just Vittsjö? Jo, skogen, sjöarna, vittsjöluften och maten! Pensionatsgästerna gjorde ofta promenader på för- och eftermiddagarna och däremellan åt och vilade man, alltså skog, sjö, luft och mat! Vittsjöluften var ren och fin. I städerna var det mycket kolrök från både hus och fabriker.

Så vandrade vi bort mot Sjöstugan. Uppe i backen byggdes två hus av järnvägen och dessa hyrdes ut till anställda. De kallades i folkmun för Fyllan och Villan. Beror kanske på att det kunde gå lite vilt till här ibland. Det ena är alltså det vi idag kallar för Sjöstugan. Mellan dessa hus grävdes senare en brunn, men innan dess fick man gå och hämta vatten i en stensatt källa, som ligger här nere strax intill där vi står. Hade vi fortsatt utefter vattnet hade vi kommit till Lisas udde. Det namnet har den fått av Lisa Trobeck, som ofta satt där ute på en bänk och hade kaffekorg med sig. Hon hade 1914 köpt en tomt med ett hus, som hon rev ner, och istället uppförde hon det stora huset med gaveln mot gatan, och som finns kvar än idag. Här drev hon en manufakturaffär. När Lisa dött, inköpte föräldrarna till Claes detta hus år 1944, och drev sedan här Café Wienercondis.

På 1920-talet kunde man åka med båten Fortuna på Vittsjön. På 50-talet ordnades båtturer från Bäckabro bort till Snapphanestugan i Gundrastorp, där man kunde fika, äta våfflor och lyssna till dragspelsmusik. Uppe på backen fanns det en crocketplan.

Vi fortsatte vandringen på Blåbärsstigen, där vi stannade till nedanför Horners hus. Horner hade på sin tid bryggor ut i sjön. Här finns nu en bra plats att sätta i båten. Förr var här en badplats för kvinnor. Vittsjön har nästan alltid samma nivå, nämligen 100,4 m ö h. Sjön är rik på fisk som gös, gädda och abborre men det finns också karp och ev mal. Mal har fångats vid några tillfällen, och det senaste exemplaret har konserverats och finns att beskåda i Medborgarhuset. Karpfiskare träffas gärna här för att fånga, väga, fotografera och sen släppa ut fisken igen i sjön. Karparna kan väga upp till ca 14-15 kg. Kräftfisket är också viktigt, och det är en riktig folkfest varje år andra lördagen i augusti. Badvattnet blev dock en tid dåligt, då gräddmejeriet släppte ut sitt avlopp här. Här slutade förr Blåbärsstigen, men 1921 förlängdes den och kallades sen Strandvägen.

Nästa stopp var vid en pumpstation. Under sjön finns pipelines som för hit dricksvatten från Getahålan till vittsjöborna. Ett mycket gott vatten.

Vår vandring fortsatte sedan upp till Fornstugan, där vi fyllde salen till brädden. Stugan är byggd på 1700-talet i Uggletorp. De ville så bygga ett nytt hus, och då monterades det gamla ner. Zander Nlsson skänkte det till Fornminnesföreningen. Det låg så under en lång tid nedmonterat tills Malte Liewen Stierngranat 1929 kom till Vittsjö. Han var intresserad av kulturlivet och engagerade sig i Fornminnesföreningen, som hade grundats några år tidigare av landsfiskal Sigfrid Fluur. Malte valde ut denna vackra, natursköna plats uppe på höjden med utsikt över sjön, och redan året efter stod huset klart! Vem var då denne driftige Malte? Jo, Claes berättade ingående om mannens fantastiska levnadshistoria, som inte går att få ner på några få rader. Jag hänvisar till Hembygdsföreningens årsskrifter 2007 och 2008, där just Claes skriver om Malte Liewen Stierngranats liv och leverne före, under och efter Vittsjötiden. (Dessa plus andra årsskrifter liksom vykort mm kan man köpa på Vittsjödagen nu på lördag den 15 juni.) Stugan kom sedan att inredas med gamla allmogemöbler och hopsamlade bruksföremål. Den ägs idag av Hässleholms kommun men Hembygdsföreningen har hand om den och har öppet för allmänheten några gånger per år. Kan även visas vid andra tillfällen om önskemål finns. Vi tackade Claes med en kraftig applåd för en mycket intressant och trevlig byavandring. Han hade planerat två stopp till men det fick vi hoppa över, för ute stod regnet verkligen som spön i backen!