GYLSBODA. Gylsboda ligger nästan allra längst upp i det nordöstra hörnet av Skåne. Namnet Gylsboda betyder bodarna eller fäbodarna vid gylet, d v s Gylsbodasjön. Denna gamla bruksort är idag ett välbesökt friluftsmuseum med allehanda intressanta konstverk uppställda i naturen. Följer man en slinga runt ett av de vattenfyllda gruvschakten dyker diverse unika konstverk upp längs vägen.

Där finns numera även en bastu och Gylsboda kallbadhus att tillgå. Det ges även konserter från en flytande scen som då ligger mitt ute i vattnet. Akustiken ska vara helt fantastisk!

Detta är en trakt med en lång historia av stenbrytning i två olika dagbrott, vilka nu är stora vattenfyllda dammar. Redan i slutet av 1800-talet påbörjades brytning av svart diabas. Just denna diabas heter hyperitdiabas eller i dagligt tal svart granit. Den bildades för 1,5 miljarder år sedan genom utbrott från jordens inre då flytande magma pressades upp i sprickor i jordskorpan och stelnade.
Vid sekelskiftet fanns det bara två gårdar i trakten. Den ena ägdes av bonden Bengt Niklasson och den andra av bonden Per Persson. När stora fyndigheter av svart granit upptäcktes där köptes marken upp av direktör Hugo Gerlach från Varberg och ett brukssamhälle med direktörsvilla, förmansbostäder och arbetarkaserner växte snabbt fram. 1896 tog Svenska Granitindustri AB i Stockholm överbrytningen.

Arbetet i stenbrotten och då järnvägen dit byggdes utfördes enbart av män, men utan kvinnornas arbetsinsatser hade samhället inte kunnat fungera. De tog hand om både odlingarna och djuren på de små torpen i trakten. Några av kvinnorna öppnade matservering, café och affärer i byn eller hyrde ut rum och lagade mat åt stenarbetare utan familj. Betty Olofsson var en av dessa kvinnor som kom dit 1909 tillsammans med sin man Martin Olofsson. Mannen dog dock tidigt i TBC och Betty startade en matservering och affär i ett hus hon hyrde. Tyvärr gick rörelsen i konkurs bara ett år senare och Betty gav sig ensam iväg till Amerika och lämnade kvar en stor barnaskara där ett av dessa barn var författaren och nobelpristagaren Harry Martinson. Han fick sedermera en hård uppväxt hos olika bönder i Blekinge och om detta handlar hans kända roman ”Nässlorna blomma”. En annan känd författare med anknytning till Gylsboda är Hans Bergram. Han växte upp i Gylsboda på 1930-talet och har hämtat stoff från hembyn till sina romaner.

De första stenarbetarna i Gylsboda hade en timpenning på 10 öre, vilket är cirka sex kronor i dagens penningvärde och arbetsdagen var under sommaren 11 timmar lång. Då fanns det ingen energi till att göra något efter arbetspassets slut. Lite längre fram däremot, när produktionen moderniserades efter hand och arbetsbördan blev mindre, uppstod ett behov av fritidsaktiviteter. 1928 bildades Gylsboda idrottsförening. Den skulle huvudsakligen syssla med fotboll och lantbrukaren Bernhard Niklasson upplät en mosse som fotbollsplan nere vid Gylsbodasjön. I Missionshuset samlades flera sång- och musikgrupper och en blåsorkester bildades 1905. Det byggdes också en dansbana som blev mycket populär. Föreningslivet kom att blomstra på orten och så småningom startade ABF upp flera studiecirklar knutna till arbetarrörelsen. De höll kurser i sådant som föreningskunskap, socialism, esperanto och kommunalkunskap.

Sliperiet uppfördes under tidigt 1900-tal och användes först som lokal för finstenshuggeri. De stora stenblocken höggs itu till mindre användbara bruksstenar, till exempel gravstenar. Efter hand upphörde denna verksamhet och byggnaden användes senare istället som verkstad och smedja där det tillverkades krankrokar, släggor, bergsborrar, kättingar och andra arbetsredskap för stenarbetarna. Numera disponerar föreningen Sliperiet Gylsboda byggnaden med syftet att utveckla och skapa möjligheter för konstnärer att kunna verka och visa upp sin konst där.

Arbetet i stenbrottet bedrevs från början med handkraft, men på 1920-talet kom elektriciteten i bruk och det underlättade arbetet betydligt. Transformatorstationen byggdes och är nu ett minnesmärke från den tiden. På 60-talet skulle man riva byggnaden, men ortsbefolkningen lyckades förhindra detta. Konstnären och stenhuggaren Hjalmar Råstorp fick på 70-talet tillåtelse att använda huset och bodde där ett antal somrar.

Han dekorerade huset och tillsammans med sina konstnärsvänner har han även skapat flera sten- och träskulpturer som står uppställda runt byggnaden. Ibland förekommer konstutställningar även i detta hus.