RYD. Kyrkö mosse är en plats som ligger strax utanför det lilla samhället Ryd längs länsväg 119 mot Hässleholm. Där samsas en mängd gamla bilvrak med träd, gräs och mossa. En sällsam känsla av nostalgi och svunna tider infinner sig då man vandrar längs de smala stigarna som löper runt de gamla övergivna bilarna.

Här finns bilvrak ända från 30-talet och framåt.

Naturen har så sakta tagit över och grönskan frodas ibland lika mycket inuti fordonen som utanför. Solens strålar belyser alltsammans när de fridfullt silas mellan trädkronorna tak.

Här har en Ford Anglia funnit sin sista viloplats tillsammans med en Volkswagen, båda i en ljusblå nyans som fortfarande syns!

Det finns olika åsikter om bilskrotens vara eller icke vara. Vissa anser att bilvraken bör bevaras som en del av den svenska 1900- talshistorien, medan andra menar på att bilarna läcker ut gifter i mossen och därigenom skapar ett miljöproblem. Skroten skyddas numera dock av ett 49-årigt bygglov som ”veterankarossanläggning”, vilket utfärdades i slutat av 1990-talet. Platsen är tillgänglig för alla och envar och kostar inte en krona att besöka.

Inte bara bilar har hamnat här.

Åke Danielsson hette mannen som är upphov till denna unika bilskrot, i folkmun kallad ”Åke på myren”. Han föddes 1914 och dog strax innan sekelskiftet år 2000. Efter fem år i folkskola och några år i fortsättningsskola började han jobba som dräng på en medelstor bondgård i Skåne. Det var ett slitigt arbete där han tvingades arbeta från klockan fem på morgonen till klockan sju på kvällen alla dagar i veckan. Lönen var 25 kronor i månaden. Efter ett flertal andra drängjobb i Småland bestämde han sig för att prova något nytt.

1935 köpte han därför en torvmosse och en stor bredbladig spade. Han skulle bli egen företagare och förvandla myrmarken till en åtråvärd handelsvara, nämligen utvinna torvströ. Torvströet köptes av bönderna och spriddes ut i griskättar och gödselrännor. Då det blev uppblandat med djurens urin och avföring förvandlades det till ett oöverträffat gödningsmedel.

Åke byggde sig också ett litet hus på tolv kvadratmeter ute på mossen, innehållande kök, sovrum och vardagsrum. Torvströet använde han som isolering i väggarna. Han hade även tillgång till vattenbrunn och byggde också ett litet utedass intill.

Efter andra världskrigets slut kom bilismen igång alltmer och en bit in på 50-talet blev bilen nästan var mans egendom. Efter hand gav dock bilarna upp och kördes då ofta bara in i skogen där de övergavs. Åke Danielsson utnyttjade detta för att starta upp ytterligare en verksamhet och drog igång med bilskroten 1940 som en bisyssla.

En Opel Rekord som sett sina bästa dagar.

Så småningom blev detta hans huvudsyssla och bilskroten blev båda känd och omtalad, dels som bilkyrkogård, dels som reservdelslager. Åke hade varken något körkort eller utbildning till bilmekaniker, men blev med tiden expert på alla sorters bilmärken. Han var även miljömedveten och noga med att tömma alla bensin- och oljetankar, samt ta bort bilbatterier och andra miljöfarliga saker.

En Ford Taunus som gjort sitt.

1974 köpte han sin sista skrotbil och när den var nermonterad slutade han helt med själva meckandet. På 80-talet började Åke Danielsson få problem med njurarna och vårdades under en tid på ett servicehem. Han gav dock inte upp helt utan återvände till sin bilskrot och kämpade på ända framtill 1995. 81 år hamnade han på äldreboendet Solängen och återvände sedan aldrig mer till sin mosse. Men bilarna finns alltjämt kvar och minner om hans livsverk.