DREYFUSAFFÄREN (Historiens största rättsskandal) av Andreas Marklund


Länder spionerade på varandra i slutet på 1800-talet såväl som i dag och den franska underrättelsetjänsten hade lyckats placera en av sina agenter – en viss Marie Bastian - som städerska på den tyska ambassaden i Paris - där en av hennes uppgifter vad att ta hand om avfallet i ambassadpersonalens papperskorgar.

Egentligen skulle allt pappersavfall brännas på plats – men genom att låtsas att hon inte var läskunnig, lyckades denna Marie Bastian smuggla ut massor av pappersrester (sönderrivna brev, hopknycklade telegram, etc.) och överlämna dem till underrättelsetjänstens tekniker, som sedan, med lite god vilja, kunde pussla ihop fragmenten till läsbara, mer eller mindre betydelsefulla, meddelanden.

Det var ett av dessa meddelanden - överlämnat till underrättelsetjänsten i form av ett sönderrivet brev – som kom att besegla artillerikaptenen Alfred Dreyfus öde ...

Vad var det då i det där brevet som pekade ut just Alfred D. som landsförrädare och spion?

Ja, inte var det mycket, men likväl anklagades, dömdes och degraderades han, i en process som av eftervärlden kommit att betecknas som “historiens största rättsskandal”.

(Man tyckte sig se vissa likheter mellan Alfred D:s handstil och texten i brevet – man menade också att eftersom Alfred D. var född i gränslandet Alsace, kunde hans sympatier för Tyskland antas vara starka – och dessutom var han klipsk, frågvis och jude, något som, i det samhällsklimat som rådde, förvärrade hans situation.)
Domen, som föll den 22 december 1894, löd på livstids fängelse och Alfred Dreyfus transporterades så småningom till Djävulsön (Sydamerika) och en tillvaro i fullständig isolering - så långt från Frankrike att de som dömde honom hoppades och trodde att han och hela den olyckliga spionaffären rätt snart skulle glömmas bort.

Fast riktigt så blev det inte. Information om spionaffären - och om gripandet av Alfred D. - läcktes tämligen omgående till press och nyhetsbyråer i Paris och plötsligt började allting surra och snurra och utvecklas på ett sätt som djupt splittrade det franska samhället och som fick uppburna författare och kulturpersonligheter lite varstans i Europa att engagera sig i fallet.

(Mest uppmärksamhet och störst betydelse fick nog den franske författaren Émile Zolas artikel “J’accuse”, i vilken han reservationslöst tar parti för den, som han menar, oskyldigt anklagade Alfred Dreyfus.)

Historikern Andreas Marklund redogör i den här boken både lättfattligt och intressant för justitiemordet på en, i grund och botten, rätt obetydlig militär - och för hur framstående politiker, höga militärer och andra samhällets potentater, därefter - styrda av egenintresse, prestige, rädsla, antisemitism etc. - gjorde vad de kunde (och lite till) för att se till att Alfred Dreyfus aldrig skulle få några som helst möjligheter till upprättelse - och för att han aldrig skulle återbördas till Frankrike från sin isolerade och tröstlösa tillvaro på Djävulsön.


(Boken kom ut 2022 och ingår i förlaget Historiska Media:s bokserie “Världens dramatiska historia”.)

När man har läst ut boken vill man säkert veta lite mer om hur Alfred D. hade det under sin tid på ön och då finns hans dagboksanteckningar från åren där att låna på biblioteket.

Titel: Fem år af mitt lif 1894-1899