MARKARYD. Anna och Tore Gardelin från Kågeröd besökte i söndags Markaryds Föreläsnings- förening och höll ett bildföredrag om Mocambique i Gula Huset i Markaryd.
Uppdraget ingick i SIDA:s verksamhet bland utvecklingsländer, som varade i 4 år.

Tore, som är utbildad i radioteknik, berättade att han fick en förfrågan av SIDA om att åka till Mocambique, men han tackade nej. Hans fru Anna ville gärna åka dit för att se de vackra blålila jakarandaträden, varefter Tore ändrade sig och tackade ja med löftet, att frun också fick tillåtelse att följa med.

Vid ankomsten till huvudstaden Maputo, tidigare Laurenco Marques, fick de disponera en 4-rumslägenhet med havsutsikt. Vakter bevakade huset. Anna och Tore pressades till att skaffa ett hembiträde, en som studerade till advokat och ville tjäna pengar.

Anna och Tore fortsatte med att berätta fakta om landet. Republiken Mocambique är dubbelt så stort som Sverige och har en folkmängd på 32 miljoner. Folktätheten är 40 invånare per kvadratkilometer. Portugisiska är officiellt språk efter Portugals kolonialvälde, men en mängd lokala bantuspråk talas speciellt på landsbygden. Landet har 270 mil kust i öster mot Indiska oceanen. De stora floderna såsom Zambezi och Linepopo svämmar ofta över på låglandet vid regnperioder och cykloner från sydost.

Mocambique räknas som ett av världens fattigaste länder och är beroende av utländskt bistånd. Därför bidrar Sverige genom SIDA med 1,5 miljarder per år. 39 % räknas som analfabeter. 3/4 av befolkningen livnär sig på jordbruk. Ofta är hackan enda redskapet, trots att det är stora ytor. Industrin växer för varje år, inte minst tack vare kinesisk hjälp.
Landet har stora tillgångar på olja och naturgas men också metaller och mineral såsom bauxit och kol. Dessutom finns det rik tillgång på vattenkraft.

Mocambique blev självständigt från Portugal år 1975 efter befrielsekriget av frihetsrörelsen Frelimo. Tore ställde frågan: "Varför är det vänstertrafik i landet?" Jo, därför att de flesta bilarna köps från Sydafrika och de är högerstyrda. Alltså är det vänstertrafik.

Anna fortsatte med att visa typiska vardagsbilder från folklivet i landet. Hon påstod, att kolonisatörerna från Portugal hade varit "snälla" mot mozambiquanerna, vilket visar sig i kontakter med utlänningar. Ibland hölls det gudstjänster nere vid havet och deltagarna hälsade henne välkommen med ett glatt "Hoyo-hoyo!" = "Hej-hej!"
Mocambiquanerna umgås mycket med varandra. Anna kände sig verkligen hemma i Maputo. Frukt- och grönsaksförsäljning samt livsmedelshandel skedde nästan uteslutande utomhus. Tyger till kläder köptes i affären. Sedan åkte man till skräddaren och fick tyget uppsytt till klädesplagg. Skolorna bedrev också sin verksamhet utomhus. I landet är det långt mellan bensinmackarna, varför det fanns dunkar och flaskor med bensin till salu utefter vägarna.

Inne i staden kunde man se flera gator namngivna efter socialistiska före detta ledare, såsom Avenida Olof Palme, Rus Patrice Lumumba och Rus Vladimer Lenin.
Svenska lastbilar och grävmaskiner av märket Volvo samt andra arbetsredskap var mycket vanliga att se. Lastfordon kom körande på vägarna översållade med folk. "Alla ska med". Det såg väldigt farligt ut.

Tore fortsatte med att berätta om sitt chefsliv i Mocambique. Firman han arbetade för hette "Centro Nacional Operativo Emergencia". Han undervisade 12 elever i radioteknik. Dessutom hjälpte han till med att reparera söndrig tekniska apparater som drabbats av åsknedslag, eftersom de inte hade någon åskledare. Kontakter skedde både långvägs på kortvåg och kortare avstånd på FM. Flera av hans medhjälpare var duktiga kvinnor.
Engelska utgjorde kontaktspråket men han hade själv genomgått en 3-månaders kurs i portugisiska.

Att färdas ute på landsbygden var vanskligt med dessa små, krokiga och sandbelagda vägar.
I norr var det farligt att vistas, eftersom muslimska, opålitliga separatister hotade bilisterna. Vilda djur som giraffer, elefanter, lejon, geparder, flodhästar och noshörningar kunde titt som tätt dyka upp framför bilen.

Efter 4 år i Mocambique ställdes så färden via flyg hem till Sverige. Båda var glada över att ha fått vara tillsammans under dessa år.

Efter en kort frågestund avslutades föreställningen med avtackning av Kågerödsparet med en Markarydsbygden- bok av ordförande Alpo Persson.