CYANKALIUM och CHAMPAGNE av Agatha Christie

En deckare, av Agatha Christie, där personkarakteristiken är mer än lovligt platt, där miljöbeskrivningarna är närmast obefintliga – och där varken Hercule Poirot eller miss Marple finns med i rollistan – kan man läsa en sådan med någon större behållning?

Ja, om romanen är komponerad på “rätt” sätt och om intrigen är så pass raffinerad som den faktiskt är i den här boken, så går det rätt bra.

Alltså:
En halvgammal, rätt bombad och, efter vad det verkar, tämligen tät kvinna, Rosemary Barton, fyller plötsligt år och inviterar, med anledning av detta, några få släktingar och vänner - sammanlagt 6 personer – till en födelsedagsfest på Londons kanske bästa restaurang.

Här äter och dricker man gott och här förflyttar man sig så småningom, i samlad tropp, ut på dansgolvet för att lägga en sula på parketten – antagligen till någon orkester med Glenn Miller-komplex, eller vad tror ni?

I vilket fall som helst dansar de här människorna uteslutande med varandra - och bara några få danser – innan de småpratande återvänder till sitt bord och sina halvtomma eller halvfulla (hur man nu väljer att se på det) glas – och det är nu det händer:

Den upprymda och möjligen lite svettiga jubilaren häller glatt i sig sin sista skvätt skumpa och dör i stort sett på fläcken.

Förgiftning?
Ja, av likets blåfärgade nylle och hemska leende att döma, är det just jämt vad det är det.
Det är i alla fall vad romanens medicinska expertis påstår. Grejen är bara den, att i så fall måste offret ha preparerat sin champagne själv - ingen annan kan ha gjort det .

En eller annan kypare kan förstås ha ilat förbi födelsedagsfirarnas bord och då, mer eller mindre i farten, slängt ett krm cyankalium, eller kanske två, i mrs. Bartons halvtomma eller halvfulla (hur man nu väljer att se på det) glas – men hur troligt är det att serveringspersonalen på en lyxrestaurang i London tar livet av sina gäster innan notan är betald?

Nej, allt talar för att det är ett självmord vi här har bevittnat – inte minst det faktum att Rosemary Barton för bara några månader sedan besvärades av en så elakartad influensa att hon låg till sängs i flera dygn.

Efter en redig flunsa är det nämligen ganska vanligt att man tar livet av sig. Det är i alla fall vad romanens medicinska expertis påstår.

För den nyblivne änklingen, George Barton, följer nu en period av missmod, självömkan och grubbel - dagar och nätter då man antagligen hade kunnat höra honom pipa och jämra sig som en trasig nylonstrumpa om detta hade varit en ljudbok – och berättelsen går mer eller mindre i stå - fram tills dess att det händer som naturligtvis måste hända för att historien skall ta fart igen - nämligen någonting.

Någonting?
Ja, Barton får plötsligt i sin hand inte ett utan två (2) anonyma brev från någon, eller några, som, på ljusblått papper, klart och redigt informerar honom om att hans hustru inte alls tog livet av sig – nej, HON BLEV MÖRDAD!

Här slutar änkemannen, som är en påhittad person av den sort som tror på skrivna meddelanden - även sådana som plitats ner på ljusblått papper - tvärt att grubbla, för att i stället börja klura - och för att försöka gillra en fälla för den, eller dem, som har expedierat hans kärring.

En knepig uppgift eftersom det ju redan har konstaterats att ingen kan ha gjort det ... Kanske är den gode George helt snett på det.

Den som läser får se!