Bernt Hallström berättar:

Bernt Hallström vad född i Hästhult år 1889 och avled på Furuvikens sjukhem i juni månad 1985, 95 år gammal. Han flyttade till en villa i Hårsjö 1920, belägen strax intill Hårsjön.
Han köpte ett tunnland (ett tunnland omkr 5 000 kvm)mark med sjötomt 1920 för 360 kronor! Bernt Hallström var en god berättare som tydligen hade varit med om det mesta. Han lärde sitt yrke som toffelmakare i Hasslarp och öppnade sin verkstad i Hårsjö 1920. För ett par nya tofflor fick han då en krona och 50 öre medan en ombottning kostade 90 öre. En timpeng på omkring 25 öre! Bernt använde endast ett av de två rummen i villan. Där sov han, där hade kan köket och där hade han sin toffelverkstad.

Strax utanför stugknuten fanns Hårsjö mosse där Bernt hade en del av sin inkomst under sommartid då det bröts bränntorv. Vid öppningen av en ny täkt hittades en mängd ben som troligen var människoben men det fanns ingen tid eller intresse att anmäla eller kalla på en arkeolog. På platsen lär en svensksinnad tunnbindare vid namn Jeremias ha bott i slutet av 1600-talet. Sedan Jeremias flytt med sin pengakista på en ekstock över Hårsjön kom Snapphanarna och det lär ha stått mindre slag just där benresterna hittades. Med intensiv inlevelse berättade Bernt om Jeremias och Hommerhjälm. Båda var svenskvänliga och red tillbaka till Hårsjö där Snapphanarna slogs ut, kanske där benresterna återfanns? Under flykten över sjön hamnade pengakistan i Hårsjön och där lär den finnas ännu i dag?

Även en stenåldersplats lär ha funnits på mossen men kol och andra rester åkte utan förbarmande in i torvmaskinen. En mindre hästsko tog dock Bernt hand om liksom en märklig sten samt numera utdöda vattenväxten sjönöt.

Med inlevelse berättar Bernt om silverskatten i Hästhult som hittades några hundra meter från Bernts bostad. Se artikel 23 dec 2007 på dessa sidor.

Bernt Hallström hade en fin humor som tog sig uttryck på olika intressanta sätt. När han skulle göra fastighetsdeklaration över husets bekvämligheter skrev han: "Fristående hemlighus samt nedförbacke till detta".

Den naturliga väckarklockan var två ekorrar som i tidig morgon slog sina trumvirvlar mot fönsterrutan till dess frukost serverades.

Redan som 15-åring fick Bernt sitt första gevär och det blev många och långa vandringar i skogen där det vilda villebrådet hade en orolig tid. En tid hade Bernt yrke som skogsarbetare men om detta talar han inte så mycket, kanske var det enahanda arbete som inte gav upphov till några större händelser.

Kosthållet var nog ganska enahanda av det som kom från jakt och fiske. Mört var en delikatess och Bernt hade olika fiskeplatser sommar eller vinter. Ismört från en mjärde vid en tillrinnande bäck var det godaste av allt som sjön gav.

De senaste åren av sin levnad tillbringade Bernt på sjukhemmet Furuviken i Markaryd och han var populär hos både kamrater och personal då han berättade sina och andras levnadsminnen. Kanske "saltades" berättelserna en liten aning för att ge bättre krydda? Troligen blev han trodd för sina levnadsberättelser då han verkade helt trovärdig och sanningsenligt vid sina framföranden. En stor och gemytlig historieberättare har gått ur tiden.