Det var Hermans fader Henning som anlade tjärdalen någon gång i mitten av 1860-talet och sedan var den i bruk så gott som varje år. Kådrika tallstubbar var råvaran som behövdes för att framställa trätjära och det var långa förberedelse innan tjäran började rinna. Stubbarna bröts upp ett eller två år i förväg och fick ligga på tork. Tidigt på våren höggs stubbarna sönder till bitar som var högst 15 centimeter långa och högst tio centimeter i diameter. Sågning var uteslutet då sågspån täppte till porerna där kådan/tjäran skulle träcka ut. Det dugde inte med alla sorters furustubbar. De som växte på mossmark innehöll mest vatten men de stubbar som fanns på sandmark innehöll bra med råvara. Den gula kådan var av bästa kvalitet.

Sedan stubbarna sönderdelats skulle de ligga på tork med god tillförsel av luft och värme.

I början på sommaren var det lämpligt att fylla den gamla tjärdalen efter konstens regler. Sedan stubbitarna kommit på plats med hjälp av en stötande "jungfru" skulle hela innehållet täckas med granris och sedan jord eller stybb från tidigare bränning för att brännan inte skulle suga "tjuvluft". I övre delen av den sluttande dalen lämnades en öppning för tändning och sedan elden fått fäste i de kådrika stubbarna monterades en fläkt och hålet fylldes igen för att bli helt lufttätt. Fläkten antingen pumpades eller vevades för att lagom mängd luft skulle komma in för att hålla stubbarna glödande. Öppen eld fick inte förekomma, dels förintades tjäran och dels var det stor risk att hela brännan skulle fatta eld och då var det liksom kört. Under de cirka 50 timmar som brännan var i verksamhet behövdes två man på plats, en skötte luftinsläppet och den anda såg till att ingen öppen eld flammade upp.

Efter ett par timmar började tjäran sippra fram och efter hand rann den varma tjäran i strid ström ner i trätunnan. Därifrån hälldes tjäran på större fat. En stor bränna med cirka 30 kubikmeter stubbar kunde i extremfall ge gott och väl 1 500 kilo äkta trätjära. (Red.anm. På senare tid har företag salufört Äkta trätjära framställd på kemisk väg!)

Fram på sensommaren körde Hermans fader Henning ner till Skånska slätten och sålde trätjäran för en krona kilot. Trätjäran användes som impregneringsmedel på lantbruksredskap.

Ännu i dag kan den gamla tjärdalen i Hårsjö beskådas liksom tjärdalen vid Gundrastorpsvägen.

Herman Andersson var också stenarbetare tillsammans med sin fader Henning som även var skrothandlare. Det var främst stenar till husgrunder som Herman och Henning tog fram, ett stenblock som kunde väga 1 000 kilo. Grunden till numera försvunna JUF-stugan har framställts av Herman  som även högg kilsten till valvbroar.

Herman var på senare år ganska värkbruten men tog sig med besvär åtta kilometer per cykel för att inhandla nödig proviant. Det kan i detta sammanhang även nämnas att Hermans fader Henning som var skrothandlare och kom ofta gående med sin av skrot överlastade cykel. Han var även något av homeopat med hemlagade örtmedisiner som såldes bland annat i gamla skokrämsburkar.

Dessa båda män fick liksom andra landsbygdsbor slita hårt för det dagliga brödet!

Henning Andersson med sin överlastade cykel. Henning avled 1968