Visseltoftaflickan och den kända konstnären Mona Reimer, 67 år, har kommit hem till byn igen. Sedan en tid bor hon i sina morföräldrars, Karl och Selma Gullberg, gamla hus, byggt 1932, vid utfarten mot Verum. Sven Gullberg, som övertog lanthandeln efter Wendel, var hennes morbror.

- Här trivs jag redan fantastiskt bra, säger naturmänniskan Mona, som är självlärd inom konsten, hade sin första utställning 2002 och sedan ett antal år bytt teknik från olja till akryl.

Nu i påskas hade Mona Reimer en utställning i Loshult. I början av maj var det vernissage för hennes första utställning på Bosjökloster vid Höör. Ett par andra sommarutställningar har förlagts till Gräddhyllan i gränsbygden samt till mycket välkända Sofiero slott vid Helsingborg. I början av september har hon en utställning på Galleri Götesdotter i Bjärnum, där motiven utgörs av stenar.

- Det har varit mycket arbete inför vårens och sommarens utställningar, berättar hon för Wisseltofta-Bladet. Målandet måste komma från hjärtat, så det blir många vilopauser.

Långa målarpass har avlöst varandra för att hon skulle hinna ikapp med produktionen av tavlor.

Hemma på den fagra tomten i Visseltofta finns också ett litet galleri, där Reimer ställer ut och visar konst för allmänheten. Där har hon öppet de flesta söndagar. Bostadshuset har renoverats, sedan bygdens konstnär efter många år i Osby numera återvänt till den kära hembygden.

Nu kombinerar hon på ett framgångsrikt sätt boende och måleri i de små stugorna. Hon har återfått livsglädjen och det mesta ser ljust ut.

Den lilla rödhaken finns kvar på alla hennes tavlor. Den dyker upp i massor av olika sammanhang och har blivit Visseltoftakonstnärens symbol och varumärke. Nyligen beställde en bekant en liten tavla med en rollator, placerad i vacker natur – och självklart med en liten rödhake sittande på styret…

- Vatten är något av ett älsklingsämne för min del, skrattar den öppna, sympatiska och sociala kvinnan, som verkligen har sina rötter i gränsbygden.
I timmar kan jag sitta vid vatten för att hämta inspiration till nya konstverk. Små forsar, båtar, stenar, vattenspeglar, dammar med mera ger mig verkligen inspiration. Då kommer jag till ro med mig själv. Det har jag gjort nu.

Själv betraktar hon sig som något av en ”social enstöring”…

Under dussintalet år jobbade hon som säljare och inredare på Bergmans Möbler i Lönsboda. Ett arbete hon trivdes bra med, bland annat därför att hon under de dagliga bilturerna mellan Osby och Lönsboda liksom hann ”samla ihop själen”. Affären lades senare ner.

För ett antal år sedan rörde konstnären från Visseltofta inte en pensel på två år. Men sedan kom hon tillbaka och satte ny fart på måleriet.

När den nordskånska konstrundan Skåne fanns, sålde Visseltoftakvinnan många tavlor och blev något av kändis då – men egentligen trivs hon bäst med att jobba lite i det tysta, blygsam som hon alltid varit. Veabacken och Hembygdsgården i Visseltofta var då utställningsplatser.

Som barn växte Mona upp i Visseltofta och bodde bland annat nära idrottsplatsen samt intill skolan i byn. Det var underbart att bara kunna öppna dörren och gå ut och leka med sina kompisar i skog och mark.

Framtiden, då? Jo, det finns många intressen som hon skulle vilja utforska: foto, skulptera med lera, snida i trä med mera men så länge konsten och målandet känns som det stora intresset, är det detta hon helst vill göra.

- Det känns gott i både kropp och själ att vara hemma igen, försäkrar konstnären…

Denna artikel har även varit publicerad i Wisseltofta - bladet.