Liksom många andra pågar på den tiden fick Svante börja som vaktepåg på Månsatorp då det var betydligt billigare och mer arbetsbesparande att ha en vaktepåg än att sätta upp ett stängsel. Efter skolans slut var Svante dagavlönad hos sin broder som hade lantbruk i Månsatorp.

Innan traktorernas inrullande på lantbruken var det hästar som gällde och för att dra en självbindare behövdes tre hästar. På den tiden var det ingen brist på hästar då det allt som oftast avlades fram föl på gårdarna. Svante berättar att det var inte svårt att lära fölen att bli dragare. Till en början fick dom gå bredvid för att så småningom bli dragare. Det fick ta sin tid för då var det ingen brådska och jäkt.

På fastigheten fanns även Månsatorpmölla som var ett vattendrivet sågverk, Svante skogade och körde fram stockarna till sågen. Sedan stockarna blivit förädlade till bräder körde Svante dessa till bangården i Vittsjö med järnhjulsvagn där trävaran lastade på järnvägsvagn för vidare transport till Björnstorps godsförvaltning som var ägare till Månsatorp. År 1946 slutade verksamheten vid Månsatorpmölla.

Svante var väldigt blygsam då han skulle berätta om nerlagda älgar men desto intensivare blev berättelsen då han drog upp en gädda på sju kilo ur Markasjön. Tillredningen av gädda var inte Svantes specialitet. Då föredrog han brax och abborre som var mer lättlagade. Fiske var en hobby för Svante och han deltog i fisketävlingar men där blev resultatet mindre lyckat!

Genom ålderdomens inträde har krafterna avtagit men trädgårdsarbetet fordrar sin tid och det är intressant tycker Svante Svensson i Hårsjö. Hushållsarbetet klarar han själv men fönsterputsning är ett kvinnfolksgöra!