Det var där Ferdinand berättade om sitt innehållsrika liv. Då han begärde sluta sin plats som lilldräng tvingade bonden mer eller mindre Ferdinand att stanna kvar ytterligare ett år 1903 och för detta fick han en städjeavgift på fem kronor extra.

Lilldrängen hade nog avancerat upp i skalan och var förmodligen så kallad normaldräng. Ferdinand tyckte det var roligt på Skånska slätten men hemorten i det karga Göinge drog och han tog sig till Bökholm som dräng.

Där fick han på vintertid uppdraget att ta sig till Århult för att sälja gårdens kärnade smör. Landsvägen dit var lång varför Ferdinand tog sig till närbelägna Kraxasjön där han placerade smörlådan på några granruskor och sen bar det åstad över isen mot Århult. Det är osäkert om han hade några hemmagjorda skridskor eller han halkade iväg över isen i sina trätofflor.

Förmodligen var det inte med någon större entuasism som han inställde sig som beväring på  Kronobergs hed. Men detta klarade nog Ferdinand av utan större problem.

Det var ingen direkt efterfrågan på arbetskraft vid denna tid så när det yppade sig ett arbete som linjearbetare tog han denna chans. Han har varit med om att bygga en del av kraftledningen mellan Knäred och Malmö. Det var inget jobb för klent byggda personer då de tunga ledningsstolparna av trä fick resas för hand. Efter detta fick han anställning vid kraftverket i Knäred innan det bar åstad till ett tegel- och järnbruk i Höganäs. Ferdinand var inte negativt inställd till hårt arbete då han var känd för sina hårda nypor och kraftiga nävar!

Det var brist på arbete och då en annons dök upp att rallare söktes till Danmark emigrerade Ferdinand dit med en lön på 40 öre per timme. Sen fick han vara delaktig att bygga dubbelspår på Fyn och lönen steg till 50 öre per timme. Efter en tid utbröt strejk och lockout. Då tog Ferdinand och hans Svenska arbetskamrater sina cyklar och  såg sig om i hela Danmark innan färden ställdes till hemorten.

Hemkommen väntade hårt arbete i kristiden. Efterfrågan på ved till eldning var stor och som en nödåtgärd blev det brytning av stubbar. Ferdinand bröt upp stubbar och vid något tillfälle köpte han stubbarna på ett helt område och började brytningen. På den tiden under första Världskriget gick all transport med järnväg och det stora problemet var att få tag i järnvägsvagnar till stubbarna. Stora delar av bangården var upplagsplats för stubbar i väntan på tomma järnvägsvagnar.

År 1921 blev Ferdinand hemmansägare då han köpte gården i Havraljunga och makarna Nilsson brukade denna under 40 års tid. Sedan gården avyttrats flyttade Gunhild och Ferdinand till en villa i Vittsjö där Ferdinand fick mer tid att med intresse följa alla händelser i trakten och i övriga stora världen.