Tog över stenrik gård

Trots det fanns över 80 elever i samma klassrum i Bjärnum, fördelat på fyra klasser lärde sig Arvid de nyttigaste kunskaperna för att ta sig fram i livet. Den största upplevelsen från skoltiden var när eleverna gjorde sin första och enda skolresa och detta till Hässleholm med tåg. Detta nya färdsätt var ingen direkt nyhet för Arvid då rälsen passerade 700 meter från gården.

Arvid Nilsson övertog hemmanet i Hagsjö 1915 och det var íngen slättbygd precis då stora delar av åkermarken var mer eller mindre stensatt. För att mer rationellt kunna bruka åkermarken började Arvid bryta upp sten från åkrarna.
 
Bröt sten som grund för "väg 117"

Vid den tiden planerades också den nya och nuvarande vägen mellan Bjärnum och Vittsjö och till denna vägbyggnad behövdes massor med sten till fyllning.
 Arvid berättade 1976 att han med väjt, kran och dynamit bröt upp omkring 2 000 kubikmeter sten. Det var inte nog med att bryta upp stenen som ofta fick sprängas i mindre stycken för att bli hanterbar. Med hjälp av slägga fick de större stenarna fördelas så att volymen inte var större an 20 x 40 centimeter. Detta var maxmåttet för att stenarna skulle kunna krossas i en stenkross. Denna krossade sten jämte sten från stengärdsgårdar finns i dag under körbanan mellan Hagsjö och Vittsjö.

 Stenen från åkrarna kördes till en upplagsplats med hjälp av hästar och vagn med järnhjul. Det var inte nog med detta. Hålen efter stenarna skulle fyllas med grus med hjälp av samma hjälpmedel, hästar, vagn och skyffel. Tala om slitsamt arbete!

Arvid berättade 1976 att i början av sitt lantbruksarbete fanns inga hästar på gården utan det var oxar som var dragare. Det gick väl an med oxar i lantbruksarbetet men att köra till kvarnen med oxar var tämligen tidsödande. Då på den tiden fram till första världskriget var det magert med pengar varför mjölnaren tog "tull" av säden i stället för kontantbetalning för malningen.

Extraknäck som likvagnskusk

Ordet extraknäck var nog inte uppfunnit men alla extra inkomster togs gärna emot. När tillfälle gavs åt Arvid att ha ansvaret som likvagnskusk tog han detta under 20 år. Betalningen var inte särskilt hög då Arvid fick fem kronor för varje transport från vilken plats som helst inom församlingen. Efter något år utökades summan till tio kronor för transport utom samhället. Det var inget högt arvode då även hästar och deras utrustning ingick. Fördelen var att jäkt och stress fanns inte på denna tid utan det fick ta den tid det tog!

Det tog även sin tid att med häst och vagn köra till skogsegendomen i Stockhult, en enkel tur på cirka 30 kilometer. Färd dit på måndagen och färd hem till Hagsjö på lördagen med övernattning i Stockhult och skogsarbete på dagarna.
 
Tog kungen och drottningen i hand

En stor dag var det för Arvid Nilsson då han 1983 fick skaka hand med kungen och drottningen vid deras Eriksgatan genom Vittsjö.

Även sedan Arvid flyttat till Vittsjö var inte sysslolös då häckar och gräsmattor behövdes ansas. Ända fram mot sin 90 års dag tog han sig till kyrkan nästan varje söndag och fram till 85 års åldern tog han sig en cykeltur till Markaryd eller Bjärnum om han hade ärende dit.