Det minglades flitigt i den trånga teaterfoajén innan dörrarna slogs upp till teatersalongen, som dagen till ära var nymålad och fräsch och med den 40 år gamla ridån kvar. Konferencier Jan Rosén, dagen till ära iförd bonjour och vita skor, hoppades att den skulle hänga kvar minst 40 år till.
Den nittio personer starka publiken fick lyssna på återblickar på de gångna åren i föreningen av flera tidigare ordförande och styrelsemedlemmar.  Arbetet har inte alltid varit en dans på rosor, även om det gett mycket i utbyte. Före teaterföreningens tid fanns en mycket livaktig amatörteatergrupp i byn och den var säkert embryot till den kommande föreningen.
Jan Rosén lotsade oss åskådare skicklig mellan tal och sköna musikupplevelser. Vittsjös egen Fanny Pålsson hade tagit med sig sin mångårige vän och tidigare gitarrlärare Jan Erik Ström och deras musikalitet och intensitet genomsyrade verkligen deras framträdande. Jag fastnade speciellt för deras sista låt. Vilken stämma Fanny har och hur härligt kan hon inte utnyttja den.
En annan grupp från bygden, Anders och Anna Wallentheim samt Eleonor Karlsson, fick också varma applåder. Speciellt när de framförde en av Leonard Cohens sånger med ny text av Anna.
Tack vare sponsring av Sparbanken 1826 (eller Jan, var det 1828?) och Kulturnämnden kunde teaterföreningen bjuda på denna fina underhållning samt goda snittar med vin i pausen. Jan Rosén försatt inget tillfälle att fråga publiken om vi var nöjda med vad vi fått för våra utlägg. Ett rungande ”JAA” blev alltid svaret.
När Jan hade nöjet att presentera kvällens stora överraskning blev vi alla helt tagna på sängen. Ordförande Anita Tidblad, envis som hon är, hade lyckats med konststycket av få drottning Silvia att hålla högtidstalet. Elegant som alltid uppenbarade sig Silvia i lilla sidendräkten, kyssmigomdukan-hatten och lilla dinglande handväskan. Med sin underbara brytning förkunnade hon att kongen dessvärre valt Vancouver i stället för Vittsjö, men att hon själv inte ville missa en sådan begivenhet. Jublet visste inga gränser när Jan bad om – och fick – en kyss på pannan av den kungliga munnen. Läppstiftsmärket sitter nog fortfarande kvar. Att det var Eva Klang i drottningens kläder har han nog ingen aaning om.
Detta  var i sanning ett jubileum som vi aldrig sent glömma!!