Leif Kullberg, i Vittsjö, är en av många faddrar som stödjer verksamheten. Han lämnade mig ett brev att ta med vid mitt besök i förra veckan. Jag mötte hans fadderflicka Lalu och hennes kamrater på skolan. Det blev oförglömliga ögonblick, särskilt för mig, men också för eleverna.

Lalu är Leif Kullbergs, Vittsjö,  fadderflicka

En oas på landsbygden
Nepal har cirka 26 miljoner invånare och är bara en fjärdedel av Sverige till ytan. I norra delen av landet finns Himalaya med 8 av världens 10 högsta berg. I mitten av landet finns Kathmandu platån på knappt 1500 meters höjd. I sydligaste delen hittar man bördiga jordbruksområden med massor av risodlingar. Mitt bland risodlingarna ligger Lions Women Skill Training Centre. Här mötte jag Lalu och hennes skolkamrater. De är drygt 50. Hälften av dem bor på skolan under studietiden. De som hinner cykla hem på en timme får bo i sitt ordinarie hem. På skolan får eleverna näringsriktig mat, bra utbildning och blir helt enkelt bättre rustade att möta framtiden. De flesta flickorna har växt upp under extremt fattiga förhållanden. Personalen bor också på skolan och har många roller; lärare, kurator, spelkompis (Gösta Kållberg ordnade ett stort antal Alga-spel som jag tog med i packningen), kock och ställföreträdande förälder.
– Detta är som ett paradis, säger Puja, en av eleverna. Vi får lära oss mycket här. Klockan 5 stiger fyra flickor upp för att göra frukost tillsammans med kocken Ongschu. Klockan 6 stiger alla upp för dusch- och toalettbesök. Vi städar våra rum och klockan 7 är frukosten klar. Sedan samlas alla elever på skolgården. Vi har morgongymnastik, särskilt för handleder, knän och fotleder. Då blir det lättare att sy. Sedan sjunger vi Nepals nationalsång och avslutar med 5 minuters yoga-avslappning.
– Under förmiddagen lär jag mig att sy, säger Shanta Kumari. Vi syr antingen på el-eller fotdriven maskin. Prem och Sivi är våra sylärare. De är mycket duktiga, vänliga och hjälpsamma då något går på tok.
– Jag går med den andra halvan till klassrummet för att lära mig engelska. Sonam Sherpa från Kathmandu lär oss både grammatik och nya ord. Vi får läsa högt, vi får prata med varandra på engelska och sedan skriver vi ner meningarna på datorn, säger Tara. Efter lunch byter vi klassrum så då får jag sy igen.
– Vi har ett TV-rum men elen försvinner 11 timmar per dygn så helt plötsligt släcks TV:n, skrattar Chondi Sherpa. Det händer ofta att vi går och lägger oss klockan 20, menar hon. Men det blir lite tjejsnack på rummet innan vi somnar. Jag trivs så bra här och vill starta en liten syateljé efter examen.
Lions stöd gör skillnad
Resan hem från skolan i Odari Nepal, tog 38 timmar så jag hade gott om tid att reflektera. Sällan har jag mött så positiva elever och lärare som där. När jag kom hem och såg ett inslag på TV 4 om bröstimplantat och vikten att hänga med i modesvängen så var det svårt att tänka bort Basanta i Odari. Hon hade fötts med fötterna ”vända upp och ner, samtidigt som tårna pekade inåt”. Hon gick alltså med fotens ovansida neråt och hade lite svårt med balansen. Svårast tyckte hon det var uppe i hembyn när det snöat. Att gå barfota och balansera i halkan var svårt och kallt. Hon, om någon, skulle behöva läkarhjälp. Men vem kan hjälpa en fattig flicka? Jo, vi har lovat henne besök hos läkare. Jag är priviligerad som fick chansen att besöka skolan. Jag fick se unga kvinnor med stor törst efter utbildning och med stor livstörst. Lions insats gör verkligen skillnad.
Den som vill bli fadder kan höra av sig till mig på Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den. eller sätta in 100 kr/månad till Lions hjälpkonto 90 1948-0 och märka betalningen med ”LWSTC”. Det går också bra att betala för ett halvt eller helt år på en gång.

Chondi Sherpa vid tillskärningsbordet

Sysalen i all sin förgprakt. Eleverna har sytt de flesta av sina egna kläder

Tara är min fadderflicka och hon tänker öppna stateljé efter examen

Puja vill egentligen bli polis och vill då sy polisuniformer

Tulsa lagar mat till oss i sin hörnspis