En liten metafor i väntan på en prunkande vår.

Idag är det regn. Igår, i förrgår och nätter och dagar dessförinnan var det mest kallt. Grönskan dröjer och björkarna bjuder inte ens en gång på ordentliga musöron. Det är tyst också. Fåglarna sjunger väldigt lågt eller så har jag dålig hörsel.
Om man betänker alla goda insatser som gjorts under början av året så är det svårt att förstå varför våren tvekar. Dess ankomst är synnerligen väl förberedd. Vi var många som såg fram emot och förberedde oss inför vårens ankomst efter en smällkall vinter. En mycket oväntad och helt otrolig aktör, som bjöd till och beredde vårens ankomst var vårt nya trafikverk. Det heter Transportstyrelsen. De tillät oss alla att byta ut dubbdäcken hela två veckor tidigare än vanligt. Det var ett gott försök men tydligen totalt misslyckat. Kalle Baddare var ännu tidigare ute. Han och hans mannar kämpade som galningar för att forsla bort snön och bereda vårens tillgång till vägar och gator redan i januari och fram till mars. Slå det den som kan. Hembygdsföreningen gjorde även den en verkligt god insats den 30 april uppe på Skansen. Lite sent på året kanske, men jag vet, att man medvetet tände vårelden en halv timme tidigare i år än vad som är brukligt. Trots dessa goda insatser och anbefallande åtgärder för att underlätta och påskynda vårens ankomst så tvekar våren. Besvikelse är vad vi känner.
Mot allt detta goda arbete står kanske att vi förändrat inte bara koldioxidinnehållet i luften, utan några har dessutom, på ett mycket självsvåldigt sätt, gett sig på att rucka i vår gamla fina årskalender. När inte ens en gång ishockeyn har lagt av ännu, varför skulle då våren känna sig tvingad att göra sitt nedsläpp före hockeyn. Det är, tycker jag, näst intill oetiskt.
I varje fall borde det betraktas som ett tvivelaktigt biologiskt tilltag.      

Vårens tvekan kan ju också bero på det som Karin Boye skriver i en av sina dikter i samlingen ”För trädets skull” från 1935.
Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
och för det som växer och det som stänger.

Men hur det än är - tappa inte modet. I Malmö såg jag, redan för två veckor sedan, hur de otroligt vackra japanska körsbärsträden stod i full blom. En god vägvisning för våren i Göinge och ett trösterikt hopp trots allt.