Utbildning i internatmiljö

Skolan ligger i den södra delen av landet, mitt ute på landsbygden. De flesta eleverna bor på skolan. De som har ”cykelavstånd” till skolan sover hemma. Fyra av sju personal bor också på skolan som har eget kök med kock från sherpafolket uppe i norr. Eleverna hjälper till med matlagning och diskning och skolan har en liten köksträdgård. Huvudfödan är ris så rubriken med ordspråket borde vara ”vårt stöd blir deras ris” men då rimmar det ju inte. Men ni förstår innebörden? Utbildningen är mycket viktig och faddrarnas stöd betyder allt för eleverna som ofta kommer från mycket fattiga omständigheter.

Lektion med mönsterarbete

Lärare och elever gillar att arbeta på golvet

Skolan har eget elverk då statens elnät bara garanterar ström 6-8 timmar per dygn. Det har gått sönder ett par gånger på senare tid så nu måste vi köpa ett nytt elverk. Klimatet sliter hårt på byggnaderna i Nepal som ofta drabbas av tromber, skyfall och värmeböljor. Just nu är det mellan 35-40 grader varmt. Eleverna från omgivningen har inga problem med värmen men det är värre för dem som kommer från de svala bergstrakterna.

Ljust och fint syrum stimulerar till bra utbildning

Livsglädje var ordet jag hittade

Dansar gärna traditionella folkdanser

Fattigdom och glädje
Nepal tillhör ett av de tio fattigaste länderna och månadsinkomsten är cirka 1000 kronor på landsbygden och den dubbla i städerna. Ändå möttes jag av så mycket vänlighet och så mycket värme av människor som nästan inte äger någonting mer än kläderna de har på sig, ett ombyte och det som behövs för att koka riset och grönsakerna. Husen är ofta byggda av lera. I bästa fall har de en cykel. Jag säger i bästa fall därför att bensinen är mycket dyr och vägarna är eländiga. Jag mötte en tidigare elev, Man Kumari i Pokhara, vars pappa var död, mamma tjänade ett par kronor om dagen och hade ytterligare fyra barn att försörja. De bodde i slummen men ändå gick Man Kumari sitt tolfte år i skolan. Hon ville så gärna skapa en liten systuga. Jag lovade Man en symaskin och hon kommer att få den i dagarna. Att kunna hjälpa en medmänniska är det finaste man kan göra.

-Man-Kumari-med-mamma-och-fyra-syskon-framför-huset-i-slummen

Fler besök hos f.d. elev
Först besöker vi Dilmaya som slutade syskolan förra hösten. Hon har fått anställning hos en kvinna som inte själv kan så mycket om sömnad. Därför är Dilmaya experten som också utbildar en praktikant i ateljén. Tänk så bra det kan bli!

Dilmaya-har-fått-jobb-i-syateljé.-Hon-är-den-enda-som-är-utbildad-sömmerska-så-hon-har-hög-status.

Sun Kumari är kompis med Man Kumari, utan att vara släkt med varandra. Hon är mera lyckligt lottad då hon lyckats skaffa sig en egen lite systuga och visar stolt sina tyger och de beställningar som jon jobbar med. Vi köper ett par plagg a henne.

Egen-systuga-i-turistorten-Pokhara

I huvudstan Kathmandu möter vi Cchondi och Ming Sherpa som öppnat en alldeles egen syateljé på en liten sidogata till det stora templet. De tjänar cirka nio kronor på att ta mått på kunden, göra mönster och så sy plagget. Det är tuffa förutsättningar som måste kompenseras med t.ex. långa arbetsdagar. Vi köper ett par pyjamasar att visa upp i Sverige.

Cchondi-och-Mingma-har-öppnat-egen-syateljé-i-Kathmandu-och-visar-mig-plagg-de-sytt

Vårt stöd är en förutsättning
Utan Lions engagemang och faddrarnas bidrag så skulle utbildningen falla platt till marken. Det finns inte många statliga skolor och denna har ingen chans att få statligt stöd. Men att hjälpa är en ynnest. Vårt Pg är 90 1948-0  Att vara fadder kostar 100 kr/månad eller 1200 per år. Märk i så fall betalningen med ”LWSTC”.
Mera om förhållandena i skolan finns på www.101sv.lions.se/lwstc/