– Min far, som var lantbrukare, köpte gården 1929. De 30 hektar som gården innehöll var mest skog. Far bröt en del ny mark, som mest blev det 6-7 ha odlad mark. Familjens gemensamma ansträngningar försörjde hela familjen. Det var ett tungt jobb, säger Ebbe. Jag fick tidigt delta i sysslorna på gården. Jag var ju storebror till min lillasyster Siri.

Siri och Ebbe tillsammans med ingenjör som förberedde för elinstallation i föräldrahemmet 1946

Började skolan mitt under brinnande krig

När tyska armén 1942 var på väg mot Moskva började Ebbe skolan i Hultatorp, bara en liten bit hemifrån.
– Jag trivdes inte så bra med att börja skolan berättar Ebbe då vi sitter i hammocken, dricker kaffe och mumsar i oss fru Margits hembakade sockerkaka.
– Redan innan jag började i ettan så kunde jag både läsa och skriva en del, även räkna gick rätt så bra, menar han. Vi satt i ett och samma klassrum med elever från tre klasser. Inte ens när jag gick i sjunde klass i Vittsjö skola med Viking Bjernert som lärare kände jag riktigt engagemang. Han var en modern lärare, typ ”låt gå”. Det blev inte mycket läsläsning där inte.

Klass 7 i Vittsjö skola

Ebbe slutade alltså skolan redan 1949, kriget var slut och det svenska folkhemmet började byggas.

Arbete både hemma och på torvmossen

– Då var det roligare med praktiskt arbete hemma på gården och torvmossarna i Stensmyr och Hårsjö. Det fanns mycket att lära av föräldrarna. De odlade foderbetor till djuren, de fyra sädesslagen samt potatis och grönsaker till husbehov. Jorden odlades i växelbruk, d.v.s. man odlade t.ex. inte potatis på samma jordbit året därpå. Det hade i så fall utarmat jorden. Dessutom hade vi kor, grisar och höns. Det gjorde att det alltid fanns mat på bordet, minns Ebbe.
Arbetet på torvmossarna var säsongarbete som var både tungt och smutsigt på grund av antingen damm eller blöta.

Siri och Ebbe poserar framför torvupptagningsmaskin

– Men det fanns stora och spännande maskiner på mossen, berättar Ebbe. Hemma hade far först hästar men köpte senare en liten grå Ferguson, även kallad ”Grålle”.
Den var unik tack vare sina hydrauliska lyftarmar vilket gjorde att man kunde köra mycket större maskiner än med andra små traktorer. Maskinernas tyngd fördes över till bakhjulen som fick bra fäste. Dessutom var den lätt och smidig och tack vare sina styrbromsar kunde man ”nästan svänga på en tvåkrona”.

Egna och andras maskiner

– Vi hade bara ett fåtal maskiner hemma, berättar Ebbe; slåttermaskin för höet, hövändare, plog för att plöja, harv för att jämna ut jorden efter plöjningen, såmaskin, ringvält för att platta till jorden efter sådd, hackelsemaskin för att göra halmen lätt att strö ut under djuren och åder för att sätta och ta upp potatisen.

Fadern, Paul Persson, Siri och Ebbe visar stolta att björkstubbarna dragits upp så att säd kan odlas året därpå . Det är barnens morbröder som gör besök i finkläder.

– Betorna drog vi upp för hand, minns Ebbe. Ogräsbekämpningen skedde med hackor eller när grödan vuxit till sig så drog vi upp det långa ogräset för att inte skada skörden.
– Vi hyrde in en ambulerande tröska som drevs av en rem från traktorns remskiva. Med den skildes sädeskornen från strå och ax. Kvar blev halm och agnar. Både tröska och traktor var av märket Munktell, svensk kvalitet. Traktorn hade järnhjul. Det rök och dammade, säger han. När jag blev 16 år gammal så följde jag med tröskan från gård till gård och tjänade en slant.
– Vi samlade djurens avföring på gödselstacken där den fick bränna (ungefär som mogna för att kunna brytas ner av jorden) och urin i en urinbrunn. Detta blev utmärkt naturgödsel.

Hushållningen var viktig

– Från den egna brunnen fick vi dricksvatten och från skogen ved till både köksspisen, ugnen och värmekaminerna. Vi slaktade och använde nästan hela slaktkroppen i matlagningen. Min mor Malin bakade, saftade, syltade och konserverade. Vi förvarade maten i matkällare och källare. Köttet saltades. Min far misstrodde djupfrysningsmetoden så vi hade aldrig någon andel i byns gemensamma fryshus. Djuren värmde varandra i stallarna. Det var ett mycket robust samhälle på den tiden. El till gården fick vi år 1947. Dessförinnan hade vi fått ljuset från fotogenlyktor och karbidlampor. Utedasset fanns runt hörnet. Norra Skåne fick tjänstgöra som toalettpapper. Första bilen köpte far först i början av 1960-talet. Det var en DKW 3-6.

I nästa avsnitt: ”Från lastbilsflaket till hytten”.