ISTANBUL

Att besöka denna gamla sägenomslutna stad var länge en önskedröm för mig. Denna, det förkristna Bysans som genom Konstantin den store blev Romarrikets huvudstad och sedan det Osmanska imperiets centralort. Denna hade något magiskt över sig. Kunde varit ämne för några dagars vandring innanför  sina gamla murar. Dessa  som gjort denna stad i hundratals år  ointaglig  för främmande härar. Men 1453 blev den ändå intagen av osmanerna,  ett  turkfolk som blivit anhängare av Islam. Den siste kristne kejsaren Konstantin XI dödades vid altaret i kyrkan Hagia Sophia,den 29 maj, medan segraren sultan Mehmet gav order om att konvertera kyrkan till en moské. Men 1934 blev byggnaden ett museum genom dekret av president Ataturk.

En självutnämnd guide som jag låter hållas tar mig till Blå moskén som han påpekar är något större än kyrkan jag efterfrågar. Det blev ett ”måste” för den nya religionens anhängare att övertrumfa den tidigare kristna erans verk. Ja - Blå moskén är enkel stor och vacker som många moskéer ofta är. Ganska mycket  folk fanns även därinne.

Men någon guide för Hagia Sophia var inte den självutnämnde. Här fick jag klara mig själv. 20 euro var priset för detta museum. Men väl inkommen hade jag att trängas med enormt mycket folk. Verkligen folk av alla stammar, folkslag och tungomål trängdes här. Japaner och nyrika kineser trängdes med amerikaner och andra engelsktalande. Även folk med mörk hy var mycket förekommande. Denna gamla kyrka är tydligen en magnet för alla världens folk. Jo – den är intressant. Om än numera endast fyra i storleksordning bland världens kyrkor så är det den äldsta  och länge den största. Byggd  på 500-talet av Justinianus så lär denne vid invigningen ha yttrat orden. ”Nu  Salomo, har jag byggt ett större tempel  än vad du gjorde!” Valvet, domen är invändigt  över 55 m högt och överhuvudtaget ger byggnaden ett överväldigande intryck  både in och utvändigt. En Jesus-centrerad kyrka skulle jag vilja påstå. Väldigt många bilder av denne i olika situationer dominerar men på några ställen uppblandad med Mariaporträtt . Och helgonporträtt(ikoner)  omger gamla kejsare o.s.v. Mycket att se och begrunda.

BOLE  AIRPORT

Taxichauffören vill  heller ha euro än turkisk valuta och för 20 euro kommer jag tillbaka till Ataturkflygplatsen. Fem timmar och tjugo minuter anger biljetten till Addis A  så med väntetider och annat så inträffar landningen vid tvåtiden på natten. Tomas Suki möter men vid bagageutlämningen blir det problem. Har med mig i väskan en motorsåg som jag tänker skulle bli en bra grej för EELC  församlingen i Asela men nitiska tullare finner sågen och undrar vad det nu kan vara. Mina förklaringar om vad den används till och att det är avsett som gåva till en kyrka som har skog men inte vet riktigt hur man skall förfara med den  skogen  imponerar inte. Tullen tar sågen och rekommenderar återkomst när den nya dagen gryr. Och så får det bli.- Så på morgonen senare. Jodå  -  ”naturligtvis är sågen din  men den skall förtullas. - Jaha vad kostar det då,” är min fråga. ”Nä det kan vi inte bestämma här,” blir svaret. ”Det bestäms av en högre tjänsteman. Gå till kontoret i angiven riktning.”  Naturligtvis kö men kommer slutligen in till ”högisen” som dock konstaterar att detta ärende ligger under inrikesflyget. Inrikesflyget har sin hall c:a en kilometer bort så det blir en vandring ut i solen och på vindlande stigar bort  och snart ser jag skylten ”DOMESTIC” som anger vart jag skall gå. Visar mina papper för en tjänsteman som dock visar till en annan. Detta skall  de handlägga på ”international airport” påstår så någon.  Nåväl allt går väl, bara det har en ände. Så verkar emellertid inte detta ha. Minst fyra gånger  går  jag mellan utrikes- och inrikesflygplatserna. Naturligtvis är det nyttigt med motion, men varje gång måste jag gå genom alla säkerhetskontroller. Efterhand tar dessa kontrollanter mot mig med ett leende men man är stenhård på ”säkerheten” . Alla ritualer måste följas.  Blev även trött på att följa alla snirklande och meandrande trädgårdsgångar så jag testade att gå fram till en soldat och frågade honom om jag inte kunde få ta vägen över gräsmattan som han antagligen bevakade. Tittade lite överraskad på mig, sa sen lite skrattande att det kunde väl gå för sig. Tänkte så att det var en intressant ”bössa” han hade hängandes över magen.  Jag har ju själv gjort ”lumpen” . Såg ut som en ”amerikan” och tänkte först fråga men det var kanske bäst att jag inte gjorde det. ”Man vet ju aldrig ????.....   Nåväl  -  det antal kontor jag besökte på dessa olika flygplatser var för mig oräkneliga och alltid var det köer till dem. Framåt eftermiddagen och med en diger bunta papper i handen kom jag dock till ett avslut  med en ”högis” som hade befogenhet att bestämma i detta komplicerade fall. 3165  Birr blev slutnotan sådär 1200 kr i sv. pengar. Detta avslut togs på inrikes så glad i hågen korsade jag för sista gången gräsmattan och vinkade farväl till soldaten med sitt gevär. Så in till förvaringsplatsen för förtullade varor och en ny kö. En kinaman från Shanghai, som jag delvis haft sällskap med under dagen undrade vad mitt pris blev. Lite avundsjuk visade han sin nota. 11200 Birr för en musikanläggning som han ville ha med sig till sina vänner i landet.

Forts följer.