VITTSJÖ. Vittsjö mosse var på sin tid socknens största arbetsgivare med upp emot 70 anställda säsongsarbetare. Torvbrytningen började omkring 1914 med stigande arbetslöshet och Första världskriget spred oro och allehanda bekymmer bland befolkningen. Då var det inte aktuellt med import i större skala av bensin och oljor men kriget satte sina märken.

Allan Hallströms teckning över mossens omfattning. Varje område hade sitt lokala namn enligt följande:

1. Gamla fabriken nerbrunnen i början av 1930-talet. 2. Stormamossen. 3. Fabriksmossen. 4. Prästamossen. 5. Älgjörningen skogbevuxen fastmark i mossen. 6. Snärjeskroken. 7. Vilhelms kurva. 8. Jens Erlands mossen. 9. Nils Svensa mosse. 10. Röe Port (genomschaktning av hög grusås för lösspåret).    11. Klondyke.     12. Pjäcke mosse. 13. Svarta ladan. 14. Olofa mossen. Fasta mosspåret streckad sträckning.

Märkligt nog kom mossen i Vittsjö att kallas för Bjärnum Torvströ AB, bildat 1910 delvis beroende av att nästan hela styrelsen för bolaget fanns i Bjärnum. Dock med ett undantag. Till VD utsågs en Vittsjöbo, Håkan Jönsson men under dagligt tal gällde enbart disponent Jönsson. Hans son Bertil Wittsten avled 2005 och var bosatt utmed Hässleholmsvägen, intill och söder om Marknadsplatsen. Sannolikt är att disponent Jönsson ägde den del som senare kom att kallas Vittsjö mosse. På mossen togs upp enbart strötorv som inte hade något högre bränslevärde för uppvärmning.

Torvindustrins Främjande beslutade 1910 att bevilja ett lån på 46 000 kronor till bolaget för att köpa upp mossar samt starta upp tillverkningen i större skala.

Den egentliga torvbrytningen började 1914- 1915 och under säsongen var det upp emot 70 anställda på mossen. Allt arbete skedde med mänsklig kraft utan inblandning av maskiner som hjälpmedel. Först och främst var det ett lager av mossa och ris som skulle skalas bort innan lager av strötorv uppenbarade sig. Sedan mosslager uppenbarade sig skars ett 50 centimeter brett och en meter djupt schakt. Schaktet delades så att varje torv blev omkring 25 centimeter i fyrkant. Varje torv, cirka tio centimeter tjock skulle kastas upp över kanten där nästa arbetslag tog över och lade ut kakorna på mossen för torkning. Sedan ena sidan var torr skulle torven ställas på högkant för torkning. Då torven var genomtorr skulle alla kakorna kupas i trave för ännu effektivare torkning.

Slutligen skulle alla torvorna transporteras till någon av de hundratals ”lador” där de var regnskyddade. Till en början bars de torra kakorna på bårar till ladorna men rationaliseringen började så sakteliga.

Järnhjulsförsedda kärror användes men konstruktionen var inte så hållbar över tuvig och olämplig terräng.

Denna stenbyggnad är allt som finns kvar från den gyllene mosstiden. Den bastanta byggnaden var lager för smörjoljor.

Denna snart förmultnade träbehållare har sannolikt varit för uppsamlande av spillolja.

Förbättringar och moderniseringar fortsatte då det anlades ett så kallat ”mossaspår” ända från närheten av ”Pjäcket” fram till dåvarande torvströfabriken öster om Lehultsvägen. Utmed detta spår fanns flera stickspår som placerades så nära ladorna som möjligt. Denna fabrik/lagerlokal brann ner efter blixtnedslag på 1930-talet. Ingen uppgift styrker att det byggdes upp en ny fabrik förrän 1938 då byggnad uppfördes som senare övertogs av Lantmännen och numera är det El-Olle AB som äger fastigheten.

Alldeles intill järnvägsspåret anlades mosspåret som sträckte sig fram till fabriken. (El-Olle) Bilden visar där mosspåret en gång varit förbindelse från mossen till torvströfabriken..

Verksamheten där pågick till 1946 då lönsamheten var mindre lyckad när avsättningen av strötorv minskade i Sverige såväl som i utlandet.

I fabriken revs och smulades torven och siktades samt packades i balar på upp till 80 kilo. Export skedde bland annat till Amerika som jordförbättring. I Sverige användes strötorven bland annat till toaletter utomhus samt i kreatursbås. Under Andra världskriget blev det av någon anledning brist på ved till eldning i städerna. Då kom strötorv till användning fast energiinnehållet inte var det bästa för detta ändamål. Det fanns till och med ransoneringskort för lantbrukare som behövde strötorv till kreatursskötsel.

I dag finns växande och delvis redan avverkad skog på det som en gång var Vittsjö mosse. På många platser syns fortfarande ”gravar” där torv brutits upp.

Läs vidare i Wittsjö hembygdsförenings årsskrift 1990 där Allan Hallström berättar om Vittsjö mosse.