VITTSJÖ, EMMALJUNGA, VERUM. Jag hade förmånen att en hel eftermiddag åka med Bokbussen i området runt Vittsjö.

Att se barnen vid förskolorna i Emmaljunga och Verum förväntansfulla komma som små raketer in i bussen, att förstå betydelsen av Bokbussen för alla de som lever ute på landsbygden. Att imponeras av den personkännedom Anette och Eve-Marie har om alla kunder. Att inse att bokbussen för många inte bara betyder nya böcker, utan också en välkommen social kontakt, gjorde att detta blev en upplevelse jag sent glömmer.
Denna torsdag var det Anette Marcus som rattade den stora bussen och Eve-Marie Gyllander som var Bokbussens bibliotekarie. De berättade att bussen rullar fyra dagar i veckan. Totalt finns åtta rundor, så Vittsjöbygden besöks således varannan vecka. Under en runda brukar det genomföras mellan 200- 400 boklån. Vi har gott om böcker, cirka 3500, så de flesta smakriktningar kan tillgodoses säger Eve-Marie. Flera av våra kunder ringer dessutom eller mailar in sina önskemål, tillägger Anette. Då har vi ett litet paket klart, det ser du här, visar Eve-Marie. Det fanns flera klara ”paket”.

Första stopp blir i Emmaljunga, vid Junibackens förskola. Till ständiga, upprepade förmaningar, ta det lugnt, från Lena Troedsson, förskollärare, stormar de förväntansfulla barnen upp för trappan och in i bussen. De vet exakt var barnböckerna finns. Lena försöker efter ett tag begränsa allt de vill låna, men jag tror barnen vann. Det var en ansenlig hög böcker Lena fick bära med sig in på skolan då de lämnade bussen.

Nästa stopp är vid Brogårdens förskola i Verum. Ungefär samma inträffar, barnen hade koll på att bussen skulle komma och trängseln i den trånga busstrappan var stor.

Även här fanns bara en avdelning som var intressant, alla visste, och efter knappa fem sekunder var alla barnen där.

En ordentlig trave böcker, som säkert räcker till nästa gång Bokbussen kommer, bars in av en stark och flämtande förskollärare.

Medan barnen huserar i sin avdelning, kommer Siv Larsson in i bussen. Jag har säkert lånat böcker av er så länge bussen har kört, säger Siv. Ja, säger Anette, du har varit kund i nästan 20 år nu, ser jag i datorn.

Detta är helt fantastiskt, att kunna få denna service här ute på landsbygden, säger Siv spontant. Jag jobbar inom sjukvården, ofta nätter. Ibland är nätterna lugna, då har jag alltid med mig en bok. Det har blivit många böcker genom åren skall du veta, säger Siv o tittar på mig. Nu försöker jag att ”smitta” mina barn med samma bokintresse.

Mina döttrar, har jag nog lyckats ganska bra med, men sonen har just nu bara bilar för ögonen. Anette inflikar, kommer du ihåg den gången då vi hade en teatergrupp med på bussen. Sebastian, -kan ha varit kanske två år, han var helt ointresserad av teatern. Jag minns, att under hela föreställningen satt Sebastian o jag vid bussens förarplats, han körde buss o pillade vid alla knappar, säger Anette. -Ja, jag kommer ihåg, det gör nog Sebastian också. -Ja, det gör han, säger Anette, Sebastian, var här för ett tag sedan, o jag fick en jättekram av honom. -Vad stor han blivit, säger Anette. Nu måste vi köra vidare, säger Eve-Marie, vi har ett tyvärr ett schema vi måste följa.
Vi rullar vidare under Anettes trygga körning. Det var inte meningen att jag skulle hamna här, säger spontant Anette. Jag jobbade tidigare inom hemvården, men fick problem med hälsan. Av en slump sökte jag en tjänst, utan att veta vad det egentligen innebar. Helt plötsligt, insåg jag att jag var tvungen att ta lastbilskort, envis om jag är fixade jag det. Efter ett tag förstod jag att detta inte räckte, bussen skulle framföras med släp. Jag fick fixa även körkort för detta också, o det gjorde jag, naturligtvis, säger Anette lite stolt. Visst kan jag hålla med henne, lastbil med släp fixar inte vem som helst. Eve-Marie hinner även hon berätta en hel del. Jag har min fasta tjänst i Hästveda, men jobbar också på biblioteket i Hässleholm. När behovet av en bibliotekarie på bokbussen blev ledig var jag snabb att söka. Detta har jag verkligen inte ångrat. Att kombinera min kunskap om böcker, med att träffa människor på detta sätt är enormt kul.

Nu är vi framme i Björkeberga. Bokbussen är nog som klockan, den går exakt. På plats finns redan Brita Persson. Visst är det underbart med Bokbussen, säger Brita.

Eve-Marie, som känner Britas intressen för böcker föreslår genast ett antal böcker. Har du läst ”Spegelskärvor” av Maria Gustavsdotter? Brita, fastnar till slut för ”East End” av Jennifer Worth.
Nu är vi på rull igen. Nästa stopp heter ”vid Jönssons”, och ligger i Ekeröd. Då vi kommer fram är inte Ebba, stamgästen, hemma. Bussen skall vara på plats i tio minuter, så jag kliver av ett tag.

Jag hinner för en stund beundra den fina gården, de fina nymålade trästaketen, jag får en del bra bilder med min kamera. Snabbt kommer en bil in på gårdsplanen, och ut far en hurtig kvinna.

Det är Ebba, som direkt beklagar att hon inte var hemma då bussen kom. Självklart, behöver jag nya böcker, men det finns en som jag lånat innan men inte är klar med, kan jag ha den ett tag till. Visst, säger Eve-Marie, det fixar vi, självklart.

Eftersom Anette o Eve-Marie, av trafiklagstiftning måste hålla paus, passar en fika utmärkt. Jag tänkte, idag är det ”kanelbullens dag”, men snabbt kom mina tankar av sig, naturligtvis hade de två tjejerna redan koll på dagens tema. Brita, Anette, Eve-Marie o jag käkade kanelbulle o drack kaffe och hade en trevlig pratstund.
Nu måste vi iväg, säger plötsligt Anette. Eftersom kanelbullarna o kaffet sedan ett tag tillbaka var slut blev uppbrottet och fortsättningen ganska logisk.
Nästa stopp är ”vid bron” i Verum. Inte en kotte syns till, jag minns under tiden att det fanns en affär just här då jag var i ”mopedåldern”. Tanken han inte komma till ord, förrän Sören äntrande bussen. Som med de flesta danskar är även Sören Sveistrup lätt att komma till tals med. Han o jag fann snabbt ett gemensamt MC intresse, men det var ju inte därför bussen kom till Verum.

Sören är mycket historiskt intresserad och är väldigt påläst i detta ämne. Eve-Maries stora kunskap i litteratur visar att Bokbussen har ett antal böcker som kunde passa för Sören. ”Rom” av Furuhagen, ”Caesar” av Adrian Goldsworthy föll fint i smak hos Sören. Naturligtvis blev det även ett nytt nummer av MC-nytt med i kassen. Sören och jag fann att vi båda är BMW- fans o hade därmed enormt mycket att prata om. Vi var i full gång med Mc-snack då vi blev hastigt avbrutna. Troligen insåg Anette eller Eve-Marie, att vårt ämne kunde hålla på hur långe som helst. Ämnet, blev av någon anledning i stället infört på drycker. Sören, berättade då en kul historia. Han hade bjudit en vän på dansk öl, alkoholhalt 6,5, det vill säga stark- öl. Vännen, som var svensk, hade efter ett tag svarat att ölen till smaken påminde om svensk ”svagdricka”. Sören, blev naturligtvis mycket konfunderad, svag öl? Han, vår vän, Sören, hade ingen aning om svensk svagdricka, därför meningsskiljaktigheterna. Svagdricka, en dricka, som troligen även en del svenskar idag inte känner till.
När vi skiljs åt, utanför Verums före detta skola, efter denna intressanta eftermiddag, finns naturligtvis en del frågor kvar. Lite förlösande, kommer dock Eve-Marie o Anette nästan samtidigt med, -du förstår kanske att vi trivs med våra jobb. Ja, jag tror jag gör det, svarar jag. Jag hoppas att ni båda inse att ni inte bara lånar ut böcker, ni gör så mycket mer, den pratstund som ni skapar, betyder mycket mer än ni någonsin kan tro!