VITTSJÖ, BJÄRNUM. Att inneha en dator har många likheter med att ha en äkta hälft, som man svurit evig kärlek och evig trohet. Båda är stundtals helt uppslukande. En väsentlig skillnad i den jämförelsen är dock att datorn mest ställer krav på den intellektuella nivån medan den äkta hälftens krav framkommer mjukare. Hon/ han har även andra intressen än den intellektuella relationen att tillföra relationen. En annan allvarligare skillnad är att en dator är helt omöjlig att förstå om man inte är född enfaldig och de generna saknade mina föräldrar, som väl var. En annan skillnad är att med den äkta hälften kommer fantasin in som ett komplement. Dessutom finns det, oftast, även många subtilare känslor med i umgänget. Datorn däremot är hela tiden beroende av min/din/vår tekniska kapacitet för att fungera. I annat fall vägrar den helt att delta.

Likväl konstaterar jag, under protest, att datorn trots sitt kalla väsen, har blivit omöjlig att undvara. Så illa har det gått med våra liv när det gäller begreppet ”nära relationer”. Ett märkligt och kallt beroende har uppstått i alltför många hem.
Jag har, sedan ett år ungefär, skaffat mig en ny ”äkta hälft” med namnet ”Toshiba”. Bara namnet borde ha gjort mig betänksam – det låter ju som när man kallar på en hund. Som väl är behöver jag inte uttala namnet annat än när den jävlas.
Helt visst har vi svurit över våra äkta hälfter när besvär infunnit sig – men då har det skett på ett naturligt och humant vis. Så enkelt är det, tyvärr, inte när datorn jävlas.