VITTSJÖ, BJÄRNUM. I tidernas begynnelse – nåja inte precis, men – på 1940- talet närmare bestämt 1945 hade jag fått en cykel – begagnad naturligtvis - av mina föräldrar och som jag var oändligt stolt över och som jag verkligen utnyttjade så mycket jag kunde. Men till skolan var det förbjudet att cykla, varför kommer jag inte ihåg, men den bestämmelsen var prompt och lärarna och skolvaktmästaren fanns hela tiden på plats för att kontrollera att alla eleverna uppfyllde den bestämmelsen.

Anledningen till bestämmelsen kunde ju inte vara att vi skulle skyddas från biltrafik därför att någon sådan fanns det ju inte, utan bara hästtrafik då det var bensinransonering och de fordon som framfördes gick på gengas eller som Postens bilar gick på bensin. Det var visserligen ett par bagarbilar som gick på någon typ av gas som samlades upp i bageriet men jag vet inte vad det var för gas de använde. Med andra ord trafiken var inte direkt farlig för oss som skulle ta oss till skolan.

I grannskapet, då menar jag kvarteret där jag bodde och det närliggande kvarteret så fanns det 2 åkerier – häståkerier naturligtvis - ÅkarAxel med 2 ardennerhästar och Bröderna Jonsson som också hade 2 ardennerhästar. Stallen låg på innergärdarna till hyreshusen där det bodde många familjer. Lägenheterna var omoderna med torrtoaletter ute gården och granne med hästarna, så luktutbudet var massivt.

I kvarteret låg det två lastbilsåkerier som inte hade sina bilar i drift utan de stod stilla i väntan på att kriget skulle sluta så att de börja köra igen. Dessa lastbilar var till glädje för oss pojkar som smög in i hytterna och låtsades att köra dessa fordon med ivrigt brummande läppar.
Under kriget var det kort på cykeldäck och däcken till lastbilar plockades av och gick till försvaret i början på kriget. Min farbrors T-Fords däck konfiskerades av försvaret och T-Forden pallades upp på björkved i en ladugård.

Nåväl, nu kommer jag till rubriken till denna lilla berättelse om 67910, det var det cykelnummer som mina föräldrar var tvungna att skaffa till min ovan nämnda cykel. Det var nämligen en lokal bestämmelse i min dåvarande hemstad, att alla skulle ha cykelnummer och dessa cykelnummer fanns i två olika utföranden, ett som var billigare, en med siffrorna målade på en lackerad plåt c:a 10x15 cm, och ett som var dyrare hade siffrorna i relief på en tjockare plåt i samma storlek. Dessa cykelnummer fick beställas och uthämtas på stadens polisstation personligen, vilket innebar att jag var tvungen att följa med vid utlämnandet. Mitt cykelnummer var av den dyrare sorten och det var jag, som nybliven cykelägare mäkta stolt över. Priset för numret kommer jag inte ihåg för det var ju pappa som betalade, och han hjälpte mig också att skruva fast nummerplåten på bakskärmen när vi kom hem från polisstationen.

Vad som gör att man kommer ihåg ett cykelnummer 67910 man fick för 69 år sedan är förunderligt. När jag för några dagar sedan uppmärksammade att jag kom ihåg detta nummer, så började jag fundera på varför jag inte kom ihåg den nya pinkoden (4 siffror) till min nya telefon som jag införskaffade för några veckor sedan, och hade glömt den 3 dagar senare när den blivit urladdad och heldöd. När telefonen efter laddning skulle användas till det den var avsedd för nämligen att ringa med, var det omöjligt utan pinkod. Eftersom jag då var tvungen att ha pinkoden för att komma in i detta tekniska under. Jag hade vidare glömt var jag kunde få tag i pinnkoden. Hustrun nämnde att det kanske fanns en kopia på pinnkoden i de papper som vi vart begåvade med från Televerket.  Jag har också glömt att det numera heter Telia.

Bra sade jag, och var har vi dessa papper - Det vet ju inte jag, sa hustrun, det var ju du som tog hand om dessa så du skulle veta var du hade dem?!?!
Efter idogt letande hittades dessa papper, men pinnkoden fanns inte i några papper, utan på ett plastkort där man hade brutit ut simkortet (det heter så enligt barnbarnen). Där stod ett litet nummer med svag text, nästan oläsligt för många äldre. Jag lyckades knappa in pinkoden och se, nu kan jag ringa på detta tekniska under, titta hur varmt eller kallt det är ute, om det kommer regn idag eller i morgon, läsa delar av både Expressen o Aftonbladet, behöver inte kunna något telefonnummer, de finns i underverket, titta på appar från hela Sveriges livsmedelsaffärer om extrapriser o erbjudanden och så mycket mycket mera att det skulle ta kolossalt utrymme på denna sida. Men en sak som jag saknar, det är manualen till nämnda underverk, den finns inte i tryckt utförande, den finns inne i underverket till telefon, vilket gör mig hjälplös, jag vet ju inte hur man tar sig in i underverket!

Men jag vet hur jag löser problemet, jag konsulterar barnbarnen, de glömmer ingenting när det gäller mobiltelefoner, de är sammansvetsade vid dylika tingestar 24 timmar om dygnet, så det vore väl konstigt om de skulle glömma någonting som gäller mobiltelefoner.
Ni undrar säkert var jag hade lagt informationen från Telia med pinkoden och all info om den nya telefonen. Det har jag glömt.