Rapport från sjuksköterskan Saskia Titman, Vittsjö,  som just nu arbetar för läkare utan gränser i Eboladrabbade Sierra Lione. Rapporten är sänd till Region Skåne samt till www.vittsjobjarnum.nu. (red anm.)

Jag jobbar på ett ebolacenter i Bo, Sierra Leone. Vi arbetar i skift men på varje skift brukar vi gå in i högrisk området 2-3 gånger om dagen. Detta innebär att vi måste ta på oss full skyddsutrustning. Vi kan arbeta ca en timme åt gången i skyddsutrustningen sedan måste vi ut för att dricka. Det blir extremt varmt och till slut immar skyddsglasögonen igen och det är svårt att se. Under tiden vi är inne i högrisk området brukar vi hjälpa patienterna att äta och dricka, utföra personlig hygien samt ge mediciner och dropp. Vi tar även blodprover på de patienter som har tillfrisknat för att se om vi kan skriva ut dem. De måste få ett negativt värde för att få skrivas hem. Under dagen har vi in och utskrivningar. Patienterna som skrivs ut skall först duschas i klorin sedan vatten. Deras kläder kastas och bränns och de får nya kläder av oss. Ingenting får lämna högsäkerhetsområdet utan att desinficeras, för att viruset inte skall lämna isoleringsenheten.

Det är svårt att säga hur många människor som har drabbats av Ebola i Sierra Leone. Enligt Världshälsoorganisationens statistik har mer än 6000 människor insjuknat och över 1200 personer har dött. Nya center är under uppbyggnad för att kunna hjälpa fler. Behoven är enorma och vi lyckas tyvärr inte att hjälpa alla.

En utmaning i yrkesrollen är Att förstå att vi inte kan erbjuda samma vård som hemma. Prioritering måste göras och tyngdpunkten ligger på basal omvårdnad. Jag tror att vi alla skulle vilja göra mer men vi är begränsade av att vi måste arbeta i skyddsutrustning under kortare perioder. Ofta får vi ta svåra beslut som innebär att vi måste skilja på barn och föräldrar och för många kan det vara sista gången de ser varandra i livet. Om barnen är sjuka så kan deras föräldrar inte följa med om de inte själva har Ebola. När föräldrarna och barnen båda är sjuka så orkar föräldrarna inte ta hand om sina barn. Vi försöker då att ta hand om barnen så gott vi kan. Ibland tas de om hand av friskare patienter. Ebola epidemin har lämnat många tragiska öden efter sig, Hela familjer som dött eller en utav 14 som överlevt, Barn som blivit föräldralösa. Många av de drabbade har själva jobbat inom sjukvården som sjuksköterskor, ambulansförare och apotekare.

Ljusglimtarna är utskrivningarna. Dessa firas med sång och dans för varje patient som skrivs ut. Alla deltar i festligheter och patienterna får ett intyg med sig att de är friska. Att möta patienterna utanför högrisk området och få höra hur glada de är över den omvårdnad de har fått av oss är en verklig höjdpunkt mitt i allt elände.

Jag har lärt mig mycket om Ebola och haft förmånen att jobba med mycket duktiga och inspirerande nationella och internationella kollegor. Jag känner en tacksamhet över att få bo i Sverige och ha tillgång till våra enorma sjukvårdsresurser. Jag har enorm respekt för våra lokalt anställda kollegor som dagligen jobbar med att ta hand om Ebola patienter under psykisk och fysisk tunga förhållande. Jag känner däremot en frustration över att vi är för få som deltar i denna kamp mot Ebola, vi är alltid steget efter när vi borde vara steget före. Omvärlden har reagerat för sent och för blygsamt.