Jag har tidigare skrivit om de häståkerier i min hemstad, som fanns under kriget när bensin inte fanns att köpa då den var ransonerad på grund att det inte kunde importeras i några större mängder. Det som  importerades  gick till försvaret, övriga fordon körde man på gengas och därför fanns det många häståkerier under denna tid.

Ett av dessa åkerier hade sitt stall inne på gården där min kompis Sigge bodde.

Ägaren till denna bostadsfastighet var polismästaren i staden som hette Björk han var en av stadens kända personer och som hade tagit sin befattning på verkligt allvar med påföljd att han inte var så populär av stadens innevånare. Han hade skaffat sig ett stort antal meningsmotståndare inom flera av stadens olika institutioner bland annat de jurister som verkade bland de 16 000 innevånare i denna industristad. Antalet poliser som patrullerade i staden var ungefär ett 10 tal av vilka de flesta var omtyckta av stadens befolkning, de var betydligt mer jordnära än vad deras chef var.

Ovanstående är som en liten bakgrund till det som hände en sommar dag 1943 när jag var 7 år gammal.

Denna dag var jag på väg till min kompis Sigge som bodde i en av lägenheterna i Polismästare Björks fastighet och jag gick in genom en öppning i den häck som omgärdade fastighetens lilla trädgård med flaggstång och ett par äppleträd.

Vid flaggstången brukade Polismästarens schäfer ligga bunden med en kedja med längd avpassad så att besökare till gården skulle vara säkra för denna argsinta hunds utfall mot varje besökare som vågade sig in på gården.

Denna dag var det inte som vanligt, hunden var inte kopplad med kedjan runt flaggstången vilket jag fick erfara när hunden kom rusande emot mig vilt skällande med käften full av tänder, vände jag och försökte springa ut genom ingången men hunden hann ifatt mig och högg mig i den högra ädla delen nedanför min rygg, vidare slet han till ordentligt vilket gjorde att skadan på min ädla del blev ännu värre.

Mina byxor som var av golfbyxetyp fick även de en stor reva, som sedermera syddes ihop.

Gråtande sprang jag hem till min mamma och visade mina skador och hon konstaterade att det var nödvändigt med ett lasarettsbesök, det fanns inga vårdcentraler på den tiden. Jag fick sätta mig på pakethållaren som cykeln var utrustad med och blev forslad till stadens lasarett där de åtgärdade mina skador som var ganska påtagliga och innan jag blev helt återställd efter hundbettet fick jag gå 14 gånger på återbesök innan såren läkte. I över 4 veckor fortsatte behandlingen.

Ärren kan även anas än idag om man tittar efter ordentligt, men det är ju inte så ofta man visar den ädlare delen av kroppen för några andra än hustrun, och själv är lika vig som en ekstock och vrida sig runt och se sin egen ädlare del är, i dag 72 år senare, helt omöjligt.Historien kunde nu ha slutat med denna redogörelse kring ett hundbett för 72 år sedan men det gör det inte.

Som jag nämnde tidigare så hade Polismästaren kommit ihop sig med några av staden jurister, men min far hade som fabriksarbetare inte någon av dem i sin bekantskapskrets, men hade en god vän som hade en lådfabrik som i sin tur hade en jurist som hjälpte honom med fakturor som inte betalades i rätt tid.

Juristen fick höra om historien om hur jag blev hundbiten. Och denna jurist var en av de som kommit i negativ kontakt med Polismästaren, så nu djävlar, sade juristen och erbjöd min far att få ta hand om ett eventuellt ”Sveda och värk” ärende å min räkning. Givetvis helt utan ersättning för mig och min far.

För att göra ”Sveda och Värk” historian kort så lyckades juristen att utverka ersättning i form ett par nya byxor, alla kostnader för sjukvård betalda plus en rundligt tilltaget ersättning för ”Sveda och Värk” som uppgick till vad min far tjänade på 4 veckor. Dessa pengar sattes i på min bankbok enligt min far o mor, och kom mig tillgodo senare i min uppväxt.

Men även juristen gladdes åt att ha åsamkat Polismästaren ett nederlag utanför sin dagliga profession.

Beträffande hunden så avlivades den då den ansågs vara farlig för allmänheten.