Att födas fattig med invandrarbakgrund på trettiotalet var inget som gjorde mitt liv svårt. I varje fall minns jag inget som plågade mina ungdomsår på grund av detta faktum.
Kanske var vi i vår familj inte fattiga i ordets yttersta betydelse, för alla hade det ungefär som vi. Gränserna kan även inom fattigdomen töjas och flyttas på, beroende på vem som stakar ut dem.
Som förstfödd kan jag inte heller komma ihåg att det gjorde mig speciellt gynnad. Mor gick med barn tre år på raken, men en dödfödd bror gjorde att det blev två år mellan min bror Åke och mej.
Jag döptes i Rölanda kyrka i Dalsland, bara några kilometer från norska gränsen. Avståndet gjorde ju oss mer eller mindre inblandade i kriget, när tyskarna invaderade Norge. Mors trygga famn fanns ju alltid och att vi skulle bli inblandade i krig låg utanför våra tankegångar.

Så när ett svenskt förband invaderade vårt boningshus, drog in halm i flera av rummen och gjorde det till sin bas, blev det bara en sorglös upplevelse för alla, utom för vår mor. I köket var det full fart när mor skulle laga mat tillsammans med “krigarna”, men bäst var det för oss, när kortleken kom fram vid köksbordet och vaxduken hängde ner och kunde dölja två godissugna bröder. Soldaterna hade obegränsad tillgång på choklad och en del “råkade” falla ner på golvet. Även småmynt föll ner i våra knubbiga händer.
En dag hände två saker som etsat sig fast i mej, plötsligt när vi bröder lekte med några kottar vi hittat i skogsbrynet, brakade ett hakkorsprytt flygplan in över gården. Det flög så lågt så vi såg piloten i sin skinnmössa. Vad vi inte kunde se, var vår mors blixtsnabba rusch i riktning mot oss. Strax befann vi oss i hennes famn för vidare befordran in i hallen, till vad nytta kan man tycka så här efteråt. Allt var över på några sekunder och den vilsekomne vände mot gränsen.
Det var ju ständigt brist på mat hos våra släktingar på andra sidan gränsen, far hade en syster med familj i Halden som var i stort behov av potatis, mjöl och socker.
Våra föräldrar hade giltiga pass och jag tror inte vi behövde, så en otroligt modig dag sa de nu ska vi åka tåg till dem med de varor som de väldigt väl behövde.
Spänningen var stor när en tysk militär granskade passen och vår inhandlade mat. Jag minns hur blek min mor var särskilt när bror Åke inte kunde låta bli att röra vid kontrollantens pistol. Året var 1941, Åke var lite över två och jag lite mer än fyra år, men resan gick bra och kommer alltid att finnas i mitt minne.
Jag minns mycket från dessa år, kanske minns jag vidare någon gång.
Med vårliga hälsningar Johnny