VITTSJÖ. Tisdagen den 8 maj 1945 var en helt vanlig skoldag i Katarina Realskola i Stockholm. En för det mesta skoltrött fjortonårig yngling försänkte sig mest i drömmarna inför det stundande sommarlovet. Om bara cirka en månad var detta underbara lov ett faktum efter ännu ett avverkat skolår. Vad ämnet för lektionen var minns jag inte.
Då knackar det på klassrumsdörren och Rektor, i egen hög person, träder in. Han hade tre budskap: ”Det är fred och alla i skolan får ledigt från nu och kan gå hem. Vi ses imorgon”.

Hemma, senare på kvällen, satt Pappa mesta tiden vid vår radioapparat då han kom hem efter jobbet. Jag var nog inte helt klar över betydelsen av det här beskedet. Att det var viktigt förstod jag eftersom folk betedde sig helt annorlunda än normalt. Det skrattades, det kramades och det pussades – alla var som förbytta. Jag tror inte jag mött någon så allmän  glädje som då. Så här sjuttio år senare blir allt nästan som en saga.

Ganska snart på sommaren skedde stora förändringar mycket snabbt. Bilarna kördes utan gengasaggregat och man fick ta hur tjockt med smör på mackorna, som man ville. Det hade mamma nämligen helt förbjudet sedan väldigt länge. Man började också tala om Europa som ett resmål i stället för något som man bara minns från resor före kriget. Att vi så snabbt kunde tänka om beror nog på att vi i vårt land hade det tämligen bra och inte led riktig nöd under kriget i jämförelse med övriga världen.