BJÄRNUM. Det är något speciellt med nattorientering. ”Skräckblandad förtjusning”, sa vi när vi satt i bilen på väg till den lilla tävlingen på Romeleåsen. 

Och visst skulle denna skräckblandade förtjusning visa sig från sin allra mest representativa sida. Välkomna med på en återblick från en ytterst strulig 6- kilometersbana där Torfinnlöparnas mod på allvar fick sättas på prov.

Jag har orienterat i drygt 2,5 år. För det mesta går det ganska dåligt, men glädjen i sporten finns där ändå. Något som gör att man vill fortsätta, även de gånger då man letar efter samma kontroll i över en halvtimme.

Den här kvällen, på Lunds OKs nattävling på Romeleåsen, hade jag ändå bestämt mig för att det skulle gå bra. Till en början gick det förvånansvärt bra. De tre första kontrollerna flöt på av bara farten och självförtroendet var på topp.

Helt plötsligt, mitt i ett tätt grönområde, bestämde sig dock min pannlampa för att lysa betydligt sämre. Från att ha haft god sikt omkring mig, var helt plötslig synfältet begränsat till en radie på cirka fem meter.

Fjärdekontrollen bommades rejält och målet att ta sig runt banan på en bra tid fick omformuleras till att överhuvudtaget se kontrollerna. De fem därpå följande kontrollerna hittades i makligt tempo och med stor försiktighet för att undvika riktningsfel. Väl framme vid tionde kontrollen hade synfältets radie minskat till cirka två meter. Huruvida jag nu sprang på en stig eller inte var högst oklart. Vid elfte kontrollen stötte jag på Torfinnkamraten Camilla som inledde samtalet med ”ta det försiktigt vid tolvan, där träffade jag ett vildsvin”. Med en pannlampa som med nöd och näppe lyste och med en enorm vildsvinsrädsla var jag här nära på att bryta tävlingen. Som den goda vän hon är förbarmade sig Camilla över min knappt lysande lampa och bytte sin egen lampa, som lös betydligt skarpare, mot min. Jag fortsatte mot tolfte kontrollen med betydligt bättre sikt. När jag stämplade kontrollen hade vildsvinet fortfarande inte visat sig och jag kunde börja andas lugnare igen. Ordspråket ”man ska aldrig ropa hej förrän man är över bäcken” visade sig dock stämma och vid trettonde kontrollen kom vildsvinet dundrande förbi i världens fart. Jag la benen på ryggen och sprang därifrån det fortaste jag kunde i en högst oklar riktning, något som gjorde att det tog flera minuter innan jag kunde läsa in mig till fjortonde kontrollen. Till femtonde kontrollen var jag däremot bergsäker på att jag var rätt. Ända tills jag kom fram till kontrollen. Då var det helt plötsligt fel kontroll. Min kontroll skulle vara markerad med nummer 90, men det här var nummer 88. Jag sprang tillbaka till ett stängsel och började om. Återigen hamnade jag vid nummer 88. Jag upprepade samma förfarande så många gånger att jag tillslut började tro att jag var helt dum i huvudet och någonstans anade jag att jag nog var ensam kvar i skogen. Från att ha varit helt säker på var jag var, började jag nu leta igenom hela kartan efter alternativa platser där jag möjligtvis skulle kunna ha hamnat. Inget stämde. I ett sista försök att hitta kontrollen sprang jag återigen ner till stängslet och försökte läsa in mig. Då kom helt plötsligt två pannlampor vandrande och stannade uppe på kullen, och ett desperat hopp om att äntligen blir rättguidad tändes i mig. Det visade sig att ”lamporna” var Camilla och Alexander, mina två Torfinnkamrater, som för länge sedan gått i mål, men bestämt sig för att gå ut leta efter mig. Förtvivlat frågade jag var kontrollen satt och Camilla lyste glatt på 88:an och svarade ”Här, -de har skrivit fel nummer!” Efter över en halvtimmes förvirrat letande stämplade jag äntligen min kontroll och klockan 20.58, efter över två timmar i skogen, kunde jag äntligen stämpla i mål.

För mig är orientering alltid en utmaning, men den här kvällen hade, med en utdöende pannlampa, oönskad vildsvinskontakt och en frånvarande kontroll, varit något utöver det vanliga. Lite läskigt. Väldigt mörkt. Men helt klart fanns glädjen där ändå.