Det var en gång för mycket länge sedan. Ja, det var så länge sedan, att sagor och sägner ännu inte färdades med vinden, utan var kvar på det stället där de uppstått, och på så sätt stannade de kvar hos dem som berättat. Och hit till den stora skogen i nordvästra Skåne hade inga sagor kommit.

Visst susade vinden här som på andra ställen, men berättade bara om vad som hände just här; att älgarna fått två kalvar, att blåbären var störst bakom den stora stenen vid den STORA TALLEN och att en björn nyss lufsat förbi den STORA GRANEN.
Vinden förde dessa nyheter vidare genom skogarna, över myrar och sjöar, men ingen brydde sig om att lyssna! Just på denna plats där allt detta skedde, bodde det någon alldeles bredvid en stor sten, inte långt ifrån den STORA TALLEN. Vem denna någon var, vet ingen. Kanske ett knytt eller ett av skogens väsen. Ond eller god existerade inte, utan alla levde i samförstånd med naturen, så även detta väsen.

Denna varelse hade långt hår som skägglav, sådant som brukar hänga ner från grangrenarna, och var klädd i en vid särk av den finaste mossa. Hon kallades för Memma eftersom hon brukade ”humma” och ”memma” för sig själv när hon gick omkring i skogen. Memma bodde vid en stor sten och hon tyckte att livet var härligt.
Gott om sällskap av skogens djur, mycket gott att äta av bär och svamp, mycket vacker fågelsång att lyssna på och tänk bara så många dofter det fanns i skogen att lukta på; fuktig mossa, ny utslagna skogsstjärnor, pors och inte minst färsk älgspillning! Den såg till och med aptitlig ut med sina avlånga blanka bullar.
Fast finast tyckte Memma att hararnas små bajskulor var. Dom brukade hon torka i solen och sedan trä upp på långa grässtrå och simsalabim var ett halsband klart.
Det fanns mycket att uppleva i skogen men allra mest tyckte Memma om att sitta tyst och stilla utanför sin sten och ta in allt detta med alla sina sinnen.
När det blev kallare och vintern närmade sig kröp Memma in under sin sten och somnade.

När solens strålar började värma stenen så vaknade Memma igen, och då var våren på väg. Memma gjorde likadant år efter år efter år efter år.
Men plötsligt en vårmorgon vaknade Memma av något nytt. En ny doft! Memma ruskade vintersömnen ur kroppen så att stenen skakade och vädrade med sin stora näsa. Hon vred sig åt väster och luktade, hon vred sig åt norr och luktade, hon vred sig åt öster och luktade och hon vred sig åt söder och luktade och luktade.
Ja, åt söder, där kändes lukten som starkast. Memma hade aldrig förr känt en sådan doft. Det luktade som blommornas nektar, binas honung, sädens mjöl och allt var blandat med kryddoft. All denna goda doft kittlade både Memmas näsa, tunga och mage på ett underbart sätt.
Från och med nu vaknade Memma tidigt varje morgon och låg bara och luktade. Skogens alla dofter och ljud hade hon glömt för den nya doften hade helt förhäxat henne.
Så förflöt år efter år och Memma blev mer och mer fastvuxen i sin stora sten. Plötsligt en morgon var inte allt som förut. Doften var borta! Memma luktade och luktade, vände sig åt alla väderstrecken och luktade igen. Men eftersom hon mer eller mindre växt fast i stenen, så vände stenen också på sig när Memma vände på sig.
-Var är den? Var är den? Memmas rop ljungade* över skogar och ängar och vinden förde ropen med sig som en saga till andra ställen Memma ljungar! Memma ljungar! Alla visste med ens var ropen kom ifrån och kallade sedan dess platsen för först Memmaljunga som sedermera blev Emmaljunga.

Men doften då? Jo, i Emmaljunga startade i slutet av 1930-talet ett bageri som huvudsakligen bakade Emmaljunga-bröd. Ett bröd som väcker barndomsminnen till livs. Fram till 1990-talet doftade det nybakat bröd i Emmaljunga. Doften finns inte kvar men det gör Memma.

Om du en tidig morgon går förbi stenen och Memma just då letar efter doften så kan du se stenen röra på sig.
Den första människan som såg stenen röra på sig trodde då att det var en häxesten, och det namnet har den kvar än idag.

Om du inte är rädd av dig , så ska jag visa vägen till stenen, men lova att inte tala om den för någon annan.
Gå tyst förbi HÄXESTENEN! Stenen har redan fått sprickor från skrikande barn som försökt väcka Memma.
Fortsätt sedan rakt fram och över vägen lite till vänster så kommer du fram till den STORA TALLEN. Omkretsen är ca 350 cm och man tror att den är från 1700-talet.

* Ljunga = blixtra, flamma, dundra
Påhittad av Kristina Blomberg. Foto Kristina Blomberg