Mina tankar går till min barndoms asp-allé.
En allé som endast bestod av ett antal redan gamla träd.
Vår gård, ett gammalt prästboställe, som anslöts till vår
skog genom dem.
Tolv aspar, sex på varje sida om en mycket smal och
delvis igenväxt väg.
Kronorna var enorma och bildade sommartid nästan en tunnel.
Den hade fått namnet “Kärleksborgen” kanske för att så många
brudpar åkt till prästen genom allén.
Träden började murkna, men det hindrade inte min bror Åke och
mig att göra två av dem till våra egna.
Ett på var sin sida av vägen, där vi klättrade, lade stänger över
vägen och gick armgång över, ibland fick stången bilda ett
fotbollsmål eller en höjdhoppsställning.
Vi kunde också gömma oss inne i de murkna stammarna,
för att sen skrämma våra yngre systrar.
Asparna blev vår tillflykt när vi hittat på något som vi inte
borde, eller när något tråkigt jobb var på gång.
Visst var vi trädkramare redan på fyrtiotalet, långt innan
ordet var uppfunnet.
De stora asparna är för längesedan skattade åt förgängelsen,
men fortfarande går mina tankar till tolv träd i en allé,
en nu minnenas allé.