Fyra år efter inflyttningen kandiderade jag till kommunalfullmäktige och kom in efter kommunalvalet 1966 som moderat politiker. Partiets namn då var Högerpartiet. Därtill satt jag med i flera kommunala nämnder och styrelser. Det var en omtumlande upplevelse att möta och "samköra" med det betydligt äldre gardet kommunalpolitiker, som kunde och visste allt. De var alla betydligt äldre och förvånades nog över min ålder liksom, inte minst, min dialekt. Men det gick bra. Vi som är äldre i Vittsjö minns säkert namn som Gustaf Svensson, Hjalmar Paulsson, Olle Larsson, Gunnar Schalin, Rolf Wittesjö, som jag efterträdde, Arne Jönsson och Hilding Persson för att ta några av de mest framträdande. De var alla de snabba beslutens män. Det var ganska informellt i inledningsfaserna av ett ärende men besluten var alltid enligt reglerna. Det såg John-Åke till. Och det togs många beslut som alla innebar framåtskridande.

Till exempel utbyggnaden av Västanskogen, fågelområdet i öster och exploateringen i Gundrastorp till ett fritidshusområde. Det är ju numera till stora delar ett område för permanentboende. Vi borrade brunnar i Getahålan och sänkte en plastledning på sjöbotten till det nybyggda vattenverket i Blåbärsskogen. Ledningen lades nämligen ut när sjön var frusen. Den sjönk till botten när våren kom.

Inför den instundande kommunsammanslagningen beslutade vi att bygga ett vackert medborgarhus. Något skulle vi ju använda den rejäla kommunalkassan till. Annars var det risk att den gick in i och uppslukades av nyordningen. Med all säkerhet så skulle den i sådant fall inte användas till ett Medborgarhus i Vittsjö. I samband med det här beslutet var vi klara över att vi skulle få en stor kommunal reform på halsen.

Efter tjugofem år av stark ekonomisk utveckling i landet ville statsmakterna nämligen stärka kommunernas ekonomiska ställning och kapacitet för att kunna genomföra riksdagens alla beslut. Ett tämligen svårförståeligt besked för oss som styrde och ställde i Vittsjö. Vi kände oss mest överkörda av Stockholm. Vi klarade oss mycket bra av egen kraft och förmåga. Men sådant var nu budskapet. Alla kommunala åliggandena krävde, menade man, mer och mer av samhällsresurserna och då måste också kommunerna själva betala sin del av reformerna. Fast besluten var ju, liksom nu, mer rikspolitiska än vad de var kommunala dito och borde följaktligen belasta statskassan. Bakgrunden till beslutet att lägga samman kommunerna kallades för "det kommunala sambandet". Det myntades av den mångårige regeringschefen Tage Erlander. Vad det egentligen betydde och innebar blev vi aldrig riktigt klara över. Klart är, emellertid, att med hjälp av förslaget stärktes det regerande partiets hegemoni på lång sikt.

Inför sammanslagningen funderade vi mycket på med vem vi önskade gå samman. Hässleholm var för statsmakterna den naturliga partnern. Men det fanns lokalt rätt så långtgående funderingar på en sammanslagning av Vittsjö och Bjärnum. Huruvida det var möjligt av ekonomiska skäl blev väl aldrig riktigt utrett, då det körde fast redan i inledningskedet av resonerandet mellan Vittsjös och Bjärnums kommunala representanter. Vad det berodde på vet jag inte riktigt men gamla motsättningar, som odefinierade fanns mellan de bägge orterna, bedömdes ingå i svårigheterna. Vi var många politiker som, trots det, trodde på och mer önskade den lösningen. Jag minns att socialdemokraten Olle Larsson pratade varmt för det. Som aktiv vid tidpunkten var även jag för tanken. Det verkade logiskt och lagom på något sätt. Jag vill minnas att man allmänt i partierna egentligen inte önskade någon sammanslagning varför den mera lagom varianten med Bjärnum kunde gå an. Vi kände oss kapabla och duktiga att fortsätta som tidigare. Hur stämningen var i Bjärnum vet jag inte riktigt. Det bedömdes nog inte möjligt att få majoritet för tanken att gå samman med Vittsjö. I statsmakternas planering låg ju att vi skulle införlivas med Hässleholm. En stark kraft lokalt för att vi skulle bli hässleholmare var faktiskt Hjalmar Paulsson. Han menade att man nog kunde spara pengar genom samgåendet.

Vittsjö kommun hade cirka 3500 invånare. Det innebar att det fanns trettiofem valda ombud i Kommunalfullmäktige. Därutöver fanns det nämnder och styrelser som utövade den kommunala makten. Jag minns att vi beräknade att var tionde invånare därigenom var knuten till arbetet i kommunen genom sina uppdrag.

I olika sammanhang har jag hävdat att den här sammanläggningen var ett allvarligt grundskott mot den demokratiska representationen i vårt land. Idag är det en handfull boende inom den gamla kommunens jurisdiktion, som vi representeras genom. Det blir många hundra per representant att jämföra med var tionde. Fast ser man till hur mycket samhällsfrågorna idag synes engagera människorna så är det troligen fullt tillräckligt. Vittsjö kommun gick upp i Hässleholms kommun den 1 januari 1974.

Här följer en liten kuriös beskrivning av hur stämningen kunde vara i Göingebygden efter den stora kommunsammanslagningen.

Min hustru anställdes 1970 som socialsekreterare i Vittsjö kommun och hamnade, liksom kolleger runtom i Göinge, inne i Hässlehoms stadshus. Jag minns hur hon jämförde beslutsunderlag och beslutande förtroendevalda i den nya socialnämnden med hur det varit i Vittsjö kommun. Där kände alla alltid den som man hade att besluta om. Besluten blev därigenom snabba och korrekta i betydligt högre grad. I Hässleholm tog det alltid mycket längre tid, då det var mer omständligt att utreda.

Det ligger troligen i stordriftens natur. Det var många kommuninvånare som retade sig på den här trögheten. Vid ett tillfälle besöktes hon av en odalman som inte var nöjd med beskedet han äntligen fick. De kom att lämna stadshuset nästan samtidigt varvid min hustru fick höra hur mannen, när han går nedför trappan säger "Ja, det var det jag kunde ge mig fan på - de sitter här och syr också". I trapphallen hängde vid tiden en vacker samling gobelänger i olika färger, mönster och material. Jag hoppas att de hänger där än.