EMMALJUNGA. Kaos – total och vild oordning! Utbränd, socialt handikappad och folkskygg! Tankarna och orden hoppade kråka i hjärnan varje natt och motade bort sömnen.

Vem eller vad ska få mig att längta efter livet igen? Var kunde jag gå utan att träffa människor som pockade på min uppmärksamhet?
-Jo, skogen blev min räddning.
Kravlös och mäktig steg jag in i min nya värld, fylld av fåglars kvitter, granarnas sus, markens gåvor och stillheten.
Det blev som att gå ut i ”min” egen värld, konstigt nog var både orden och tankarna tysta i huvudet! Jag fick BARA VARA – och just då var det tillräckligt för mig.

Skogen blev min fristad som sakta fick mitt liv att vakna och upptäcka den skönhet som helade mitt inre. Träden blev mina vänner, att krama om dem och bara lyssna blev ett behov som gav mig trygghet i mig själv. Jag upptäckte deras livsvilja, från små nya ljusgröna granskott till den mäktiga stammen från ekar som funnits i flera århundrande. På en av mina skogspromenader råkade jag på en gran som i sin ungdom hade drabbats av, vad som vi människor skulle kallats skolios. Stammen var böjd som ett stort S! Stackars dig, tänkte jag under tiden som jag smekte de mjuka barren på grenarna. -” Du ska se att med kärlek kommer vi båda att räta ut oss. Sträck dig mot himlen och var stolt över vem du är. Jag älskar dig för den du är, och ger dig här lite av min styrka.”

Varje dag ses vi, och stolt har granen rätat upp sin stam och sträcker sig mot ljuset och livet. Och så gör jag också!

Ps I höst kommer det ut en bok av Peter Wohlleben som heter: “Trädens hemliga liv; Vad de tänker, hur de pratar – en värld du inte visste fanns”