Efter kontakt med Thomas Gyllander på Vittsjö bibliotek har vi nu glädjen att starta en ny artikelserie. Vi har tillsammans benämnt serien till ”Boktips”. Thomas har varit i kontakt med sin kollega på Bjärnums bibliotek och vi hoppas därför att få ”Boktips” även därifrån. Först ut är Thomas Gyllander, som mycket passande valt Ola Magnell. Läs artikel så förstår du varför. /red anm.

ORD OCH INGA VISOR av Ola Magnell

Man hör ibland människor säga att ”det känns nästan som om man har hört den förut”, när de får höra någon ny låt/sång/melodi – men så uttryckte jag mig definitivt inte i mitten på 1970-talet, när jag för första gången fick höra den rätt säreget ljudande ”Påtalåten” spelas i radio.

Vad var nu detta – och kufen som sjöng, Ola Magnell: vem var han?

Svaren på dessa frågor ägde jag icke – men eftersom jag gillade vad jag hörde – och eftersom jag därefter kom att lyssna på låten vid ett otal tillfällen – utan att tröttna - lommade jag så småningom iväg till skivbutiken och köpte, inte singeln, som jag egentligen var på jakt efter, utan LP:n, som heter ”Påtalåtar”, (1974).Väl hemma igen placerade jag varsamt – och nyfiket – skivan på skivtallriken och satte i gång maskineriet.

Så dråsade jag ner i en fåtölj vid fönstret och tittade ut på nästan hela världen.

Sång och musik fyllde rummet …
”Spaderkung”
”Grodperspektiv”
”Tjimåblängpartaj”
”Påtalåt … ” – där fick jag plötsligt krupp och kom på benen i en hast.

Varför?
Jo, därför att sången på plattan framfördes utan text – och det var nog ändå texten jag mest hade fastnat för och s a s tagit in, när jag tidigare hört sången spelas på radio.

Vad göra?
Ja, jag gjorde naturligtvis vad varje normalbegåvad person skulle ha gjort – jag tog ett par hastiga steg framåt, gav den ena högtalaren en spark, (som den sedan aldrig riktigt hämtade sig ifrån) – och tänkte många fula tankar.

Nåja, rätt snart hade jag skaffat en ny stereoanläggning – en sådan klarade man sig nämligen dåligt utan i mitten på sjuttiotalet – så jag var väl rustad när Olas nästa LP, ”Nya Perspektiv”, (1975), gavs ut.

Tack och lov.
För när den plattan kom – och efter det att jag lyssnat mig igenom den – fick jag ge mig på nåd och onåd.

Det här var en rock- och vislyriker som visste hur det kändes – och vad det gällde – och som uttryckte det bättre än i stort sett alla andra i den genren.

Ola Magnell har släppt ett antal LP- och CD-skivor sedan dess och omdömet står sig – detta är en människa som verkligen berör – åtminstone mig - med sina sånger.

Även när de inte sjungs …
Det kan jag säga med stor bestämdhet, när jag nu suttit en stund med den sprillans nya boken ”Ord och inga visor : Låtlyrik 1973-2013”, framför mig – en bok som innehåller texterna till så gott som alla Olas utgivna sånger, (jo, även Påtalåten), och därtill en del material som aldrig tidigare publicerats i någon form.

Här hittar man allt från skir, ömsint, poesi till synnerligen vassa och bitska alster.

En rik och varierad samling, alltså.
Visst läser jag väl i någon mening den här lyriksamlingen med öronen, men det behöver man definitivt inte göra – detta är ord, strofer och verser, som, i de allra flesta fall, står alldeles utmärkt på egna ben och talar till oss med en ton som når fram och som känns – även i den djupaste tystnad.

Kolla själva, så får ni se!

P.S. Skulle man trots allt vilja ha lite musik till texterna, kan man för övrigt bege sig till Stickspåret i Vittsjö, den 30/7.