VITTSJÖ. Denna gång har stafettpinnen hamnat hos Ebbe Persson, känd Vittsjö-profil och en mångårig skribent som gett oss tidningsläsare något intressant att läsa. 

Ebbe har fått svara på några frågor som eventuellt fler än jag kanske är intresserad av att få svar på. Frågorna som ställs är samma för alla som vågar ta emot stafettpinnen, eller bör man kanske säga till någon som har ett stort samhällsengagemang och har ett brinnande intresse att delge det till flera.Fråga 1-2, lyder så här; var är du född, uppväxt och var bor du nu? -född och uppväxt i en liten by Hästhult, utanför Vittsjö, svaret kommer snabbt, utan att blinka, han fortsätter med att säga jag har bott här i hela mitt liv, Vittsjö är den bästa platsen på vår jord att bo på. Ingen tvekan här inte men jag fortsätter med mina frågor.

Nästa fråga, Vad ville du bli/ yrke arbeta med. Ebbe säger att han redan vid sju års ålder så visste han vad han ville bli/ arbeta med. Hans dröm var att bli chaufför och köra lastbil. Men då som nu så gäller arton års gräns så de fick bli lite annat arbete under åren fram tills de var dags. Arbete som mjölkkanne plockare för en lokal mjölkutkörare, ett ganska fritt arbete men ett strängt sådant som utfördes i ur och skur året om. Ibland så provkörde jag lite med lastbilen och sen när jag fyllde arton år fick jag en bonus, den dagen fick jag köra lastbilen på mjölkarundan och det gick ju bra avslutar Ebbe. Han fortsätter med att berätta att på den tiden så gällde det vanliga personbils körkortet även på lastbil om man då inte körde i yrkestrafik. Under att antal år så arbetade han med att vara chaufför åt olika arbetsgivare runt omkring Vittsjö trakten.

Tidiga mornar blev det när de skulle köras långa sträckor att hämta, lasta och retur på kvällen. Många säckar blev det under ett antal år med slit, släp, tungt och arbetsdagarna var långa. Ebbe avslutar med att berätta att han har bytt arbetsgivare/plats vart femte år. Att alla inom åkerinäringen hade samma attityd och ett gemensamt problem, krävde supermycket av arbetaren men höll hårt i plånboken. Efter många år så pajade ryggen och jag kunde inte fortsätta med mitt jobb som lastbils chaufför säger han. Dags o byta inriktning!

På nästapunkt frågar jag om vad han gör på sin fritid, -då berättar Ebbe om hur allt började, att hans far Paul skrev i lokaltidningen. Började redan på 1896 talet och han fortsatte så under många år tills 1952 då tog jag över skrivandet från min far. Ingångslönen var då tre öre raden och det var ju en bra början på skriva.
Han fortsätter att berätta under en femårsperiod så var han anställd hos en trafikskola, var en rolig tid. Enligt Ebbes egna ord så halkade han rätt ofta in på ett bananskal till ett nytt arbete ny inriktning inom verkstadsarbete. Så han har aldrig haft nåt problem med för mycket fritid säger han familj, föräldrahemmet och sitt skrivande har fyllt hans lediga tid. Visst har han haft penna, papper och kamera i sällskap. Ledig plats som reporter för NSK sökte och fick tjänsten men när man inte bor på orten så blir de inte så bra. Flytt därefter till att vara reporter vid polisen skrev om allmänt skeende i många år. Så vid 63 år sa jag upp min tjänst och gick i pension. Vilket jag aldrig har ångrat.

Året var 2007 då blev jag tillfrågad av Claes Brauer som just startat upp en webbtidning ”www.vittsjobjarnum.nu”, -om jag ville vara med och skriva. Klart att jag tackade ja till detta erbjudande för jag har ett brinnande intresse av att skriva och delge nyheter som har inträffat runt omkring byn. -Att denna webbtidning blev så enormt stor och idag är världsomspännande trodde jag inte då 2007, -men är verkligen kul idag. Att tidningen dessutom nu funnits i snart 10 år är också kul.

Jag avslutar min frågestund och Ebbe svarar på de sista frågorna. Den bästa plats på jorden är Vittsjö och då flyttar man inte. Jag är nöjd med min tillvaro, har min familj här och önskar inget annat än att få ha en god hälsa.

Ett sprudlande engagemang från Ebbe har gett oss läsare många igenkända notiser i bland annat ”Spårat i Vittsjö”! Vi önskar Ebbe många års hälsa framöver och ett fortsatt engagemang vid sin webbtidning.