Det upphörde just innan jag var framme vid skolgården. Jag gick in på den. Jag passerade skolgården och kom till Bäckabro. Då hördes larmet igen och även nu verkade det som det kom från skolan. Jag vände och gick åter in på skolgården. Då upphörde det ännu en gång just som jag kommit in på skolgården. Då satte jag mig att vila och vänta. Kanske startar det igen så att jag kan spåra var det kommer ifrån. Där satt jag och funderade och tittade mig omkring. Gungorna på skolor har numera bildäck att sitta på när man skall gunga. Det är klokt och praktiskt. På min tid bestod en gunga av två i handhöjd slitna kedjor med en bräda att sitta på. Den kändes om den kom i skallen när man ramlade av. Jag satte mig nu på ett av bildäcken och försökte. Jag hade lagt av mig. En gång i tiden var jag duktig i den här konsten. Fast det är ju mer än sjuttio år sedan sist så modet och förmågan kan förmodas ha avtagit. Här sitter jag alltså för att efterhöra om larmet jag hört två gånger kommer från skolan eller en bil. Ingenting händer eller hörs. Då kommer funderingarna över hur fint det är numera på en skolgård. Min skolgård i Stockholm var en asfalterad yta där vi lekte med avlagda tennisbollar och hemmagjorda brännbollsträn. Tjejerna hoppade hage om de inte jagades av grabbarna. På dagens skolgård finns gungor, tennisbanor, fotbollsplan, buskar, träd, friidrottsanläggning och sittplatser att vila på. Det är underbart att se. Ändå verkar det som om barnen och ungdomarna inte trivs. Varje dag läser man om hur skolor brinner eller vandaliseras på alla möjliga sätt. Tjuvlarm, ett sådant som jag satt och väntade på, fanns inte när jag var duktig att gunga, att leka med tennisbollar och jaga tjejer. Inte ens i bankerna var det ett behov. Det finns även övervakningskameror för att skolorna inte skall brinna upp eller eleverna skall stjäla från varandra.

Nu har sommarlovet börjat och då brinner det kanske i skolor - fast inte i Vittsjö väl? 

Larmet hördes inte igen.