Seglats i september. Av Johan Bargum

Romanen, som kom ut 2011, skildrar Olofs och den dödssjuke Haralds sensommarseglats i den finska skärgården – men är i grunden ett triangeldrama med flera bottnar. Så här är det:

Olofs fru, Elin, som rätt nyligen omkom i en trafikolycka, var, innan hon blev Olofs fru, gift med Harald – och de två männen har också, längre tillbaka i tiden, haft med varandra att göra i ekonomiska spörsmål. Olof och Harald är alltså bekanta med varandra – men kan inte sägas vara särskilt goda vänner – när det nu bär iväg ut på böljan den blå. Vad som sedan sker – och varför seglatsen slutar som den gör – är höljt i dunkel. Olofs tonfall är närmast raljant, när han i det polisförhör som följer lämnar sin version av vad som föregick segelturen – och av vad som hände under segelturen – men är den versionen sann?

Harald har skrivit ner en liten berättelse i vilken han, utifrån sin bakgrund och sitt perspektiv, redogör för samma sak – men är den versionen sann? Eller är möjligen bådas utsagor sanna? Nja, inte fullt ut i alla fall. En springande punkt tycks för polisen vara vem av de två som tog initiativet till den gemensamma seglatsen – och här går männens uppgifter isär. Olof säger att det var Harald som ville komma ut på en sista seglats och därför hörde av sig till honom, medan Harald i sin nedskrivna berättelse påstår att det var Olof som ringde honom för att han behövde en gast.

Måste man som läsare välja vem av dem man vill tro på? Antagligen inte. (Däremot funderar åtminstone jag på vilken betydelse Elin och hennes öde kan ha haft för att segelturen skulle bli skulle bli av – och för att den skulle sluta som den gjorde.) Vad man annars kan säga om den här romanen är att den bekräftar och illustrerar det faktum att vi på något sätt alltid bär det förflutna med oss – och tillägga att dess författare tycks veta en hel del om segling och om segelbåtar.