VITTSJÖ. Snöfattiga och milda vintrar visar sig mossorna från sig allra bästa sida. Vädret är fuktigt och annan växtlighet "stör" inte med sin prålighet. Mossor är små, försynta men vackra. De bilder som följer är så som mossorna ser ut när man betraktar dem kraftigt uppförstorade, t ex genom ett bra förstoringsglas eller en handlupp. Men det är ofta först då som man ser hur de skiljer sig åt. Vi känner till ungefär 1100 olika mossor i Sverige och flera hundra arter finns i norra Göinge.

Mossor i byn
En del mossor kan vara till förtret, t ex för trädgårdsägaren som vill ha en perfekt gräsmatta med stråna i givakt och helt mossfritt. Den mossa som med stor sannolikhet finns i så gott som alla trädgårdar både i Vittsjö och Bjärnum är gräshakmossa.

Gräshakmossa och Hårgrimmia

Gräshaksmossans namn förklarar sig nästan själv - den växer i gräs och de två mm långa bladen är haklikt böjda. Mossan är mycket vanlig och man hittar den inte bara i trädgårdar utan i allehanda öppna marker, även i skogsgläntor. På betong och murar ser man ofta små grågröna tussar, som kan vara hårgrimmia. Varje blad slutar med en lång, färglös hårudd, och grimmia är lånat av det vetenskapliga namnet. Det grå är alltså det intryck man får av 100-tals håruddar och det gröna är resten av bladen. För blotta ögat ser man ofta små limegröna prickar på hårgrimmian. Det är omogna sporkapslar och kapselskaften är karaktäristiskt krökta.

I byns utkanter
Strax söder om Vittsjö Idrottspark finns en utfyllnad ner mot en liten myrgöl. Just där växer bl a lungmossa. Den ser helt annorlunda ut än de båda tidigare nämnda, stam och blad saknas. Istället består lungmossan av det vi kallar för bål. När Linné beskrev lungmossa tyckte han väl bålen såg ut som lunglober, därav namnet..

Lungmossa

På fotot ser man tre små "skålar" på lungmossabålen. I skålarna finns små gröna korn, groddkorn, som, t ex när det regnar, lätt sprätter iväg och växer ut till nya mossbålar.

I fuktiga skogar, på myrar och i andra våtmarker hittar man ofta olika vitmossor. Som framgår av fotot är de inte alls vita, utan istället t ex som i detta fall gröna eller röda. De finns andra vitmossor som har gula eller bruna nyanser. Vitmossorna har en mycket god vattenuppsugningsförmåga. Just i vår bygd finns ju en omfattande torvindustri. Huvudbeståndsdelen i torv är just halvt nedbrutna vitmossor. Så egentligen borde torvmossor vara ett bättre namn än vitmossor.

Granvitmossa och Tallvitmossa

Kramar man ut så mycket vatten som möjligt ur vitmossa ser man att den ljusnar och tappar färg och blir åt det "vitare" hållet. Det är den lite långsökta förklaringen till namnet. I fuktiga skogar är både granvitmossa och tallvitmossa mycket vanliga. Vitmossor som grupp är lätt att känna igen på att grenarna i toppen på varje skott sitter mycket tätt och bildar ett "huvud".

På lite torrare mark i hedartade skogar är plattfläta nästan dominerande i våra trakter. Själva skotten är plattade med tydlig ovan- och undersida. Bladet är krökta och böjer sig över stam och grenar på ett veteflätalikt sätt. I mer lundartade skogar på fuktig, mullrikjord finner man ofta en av våra mest eleganta mossor, nämligen vågig praktmossa. Mossan är relativt lätt att känna igen med omkring 10 cm höga skott och långa, tunglika och tvärvågiga blad.

Plattfläta och Vågig praktmossa

Slutligen en migrant
Hårnervmossa har jag sett vid stranden av både Pickelsjön och Lilla sjö. Hårnervmossan är ursprunglig på södra halvklotet och hittades första gången i Europa (England) på 1940-talet, i Danmark 1968, i Sverige (Halland) 1976, och i Norge 1978. Till oss har den alltså kommit från sydväst, men jag har sett på många ställen på Öland under 2000-talet.

Hårnervmossa

Hårnervmossa är ganska lätt att känna igen med sina kompakta mattor där varje blad har lång tydligt vinklad hårudd, särskilt i torka. Som namnet anger hör den till gruppen nervmossor, som kännetecknas av en mycket bred nerv, som dock syns ordentligt i mikroskop. För det mesta har mossan sporkapslar med ett karaktäristiskt utseende.