Emmaljunga. Bygdens son och Emmaljungaprofil denna tisdagskväll var Eskil Persson. Denne, för Emmaljungaborna välkände man, hade en outsinad källa att ösa ur när det gällde berättelser från Emmaljunga med dess omnejd. Inga ”nya” nyheter, men väl gamla nyheter. Strax söder om Emmaljunga ligger Havraljunga och i gamla tider var namnet Emmerljunga vedertaget, så Emmaljunga har kanske hetat så från början! (Emmervete = tvåkornsvete). ”Eljaverket” och ”Gula huset”(gamla caféet intill 117) var de första civila husen när järnvägen kom 1892. Järnvägen byggdes i första hand för att skeppa ut timmer på. De kända tallarna härifrån blev till fartygsmaster och kunde betinga ett pris på 1000 kr styck. Mycket pengar på den tiden.

I början på 1900-talet anlades Skandinaviens enda torvskola, men efter endast ett tiotal år klarade torvindustrin inte konkurrensen från kolet, som kom från Schlesingen och Wales. Sedemera såldes den för 1,25 miljoner kronor, för att strax därpå säljas till ett s.k. skalbolag för 2,5 miljoner kronor. Många av de arbetslösa torvarbetarna fick då arbete på Barnvagnsfabriken.

Eskil Persson berättade också om Nisse Hagman som köpte Brusebäck i Bröna. Nisse var gift med Anna Fazer från Finland, vars bror var Karl Fazer (Choklad). En annan bror var vid Finska Operan och en syster, en mycket känd musiker, gift med en likaledes känd violinist från Tyskland. När så Finland blev indraget i kriget, kom hela den finska kultureliten att hamna i Brusebäck.

Ja, det var många fler ord och händelser som flödade denna kväll, och allt går inte att återge, men att kvällen var intressant och innehållsrik kan nog alla i den till sista plats fyllda församlingshemmet intyga. Pratet fortsatte efter Stefan Dahlströms korta andakt, sång och musik av Kerstin Turesson och de församlade, vid kaffeborden. Här hade Karin Blank gjort ett gott, i dubbel bemärkelse, jobb.