DET TOMMA HEMMET av LIDIA TJUKOVSKAJA 

Den här berättelsen, som sägs ha självbiografisk bakgrund, tecknandes vintern 1939-40 ner i ett enkelt skrivhäfte – ett häfte som sedan bara försvann och inte återfanns förrän i slutet på 1950-talet.

I Sverige kom boken ut för första gången 1969 – men då med titeln Det tomma huset. 

Den reviderade version jag just läst gavs ut 2013. 
Romanhandlingen utspelar sig i slutet av trettiotalet, vid tiden för Stalins många skenrättegångar och handlar om änkan Sofia Petrovna - om hennes vardag – och om hur hon alltmer tvingas inse sådant hon tidigare varken kunnat eller velat tro om det samhälle hon lever i.

Tonen är sansad och språket alldagligt. 

Sofia Petrovna arbetar som maskinskriverska på ett bokförlag och när människor på hennes arbetsplats, en efter en, plötsligt förs bort och försvinner – och när samma sak händer andra personer i hennes närhet – blir hon närmast bestört, för hon har inte ens i sin vildaste fantasi kunnat föreställa sig de personer som nu gripits som brottslingar och terrorister – men hon tvivlar inte alls på att det är just det de är.

De har ju arresterats …
Sofia Petrovna har också en son, Kolja, som är medlem i det sovjetiska kommunistpartiets ungdomsförbund – och som det har skrivits en uppskattande artikel om i Pravda - men inte ens när han en dag fängslas förlorar hon egentligen sin tilltro till rättssystemet.

Detta att Kolja har gripits är inget annat än ett beklagligt missförstånd – han kommer snart att släppas fri …

Nåja, riktigt så blir det nu inte och när Sofia Petrovna så småningom söker kontakt med olika myndigheter och instanser för att försöka få reda på vad som faktiskt har hänt hennes son, hamnar hon i den ena långa och trista kön efter den andra - tillsammans med andra människor vars nära och kära också har försvunnit. ( Hon blir lite förvånad över att övriga köande personer ser så normala ut – de är ju, till skillnad från henne själv, anhöriga till grovt kriminella personer och rena statsfiender … )

Hur skall man då läsa och förstå den här texten?
Ja, säg det. Lidia Tjukovskaja skrev, av allt att döma, ner sin berättelse i första hand för att peka på missförhållanden vad gäller öppenhet och rättsäkerhet i Sovjetunionen, under ”Den stora terrorn”, i slutet på trettiotalet – men romanen ifrågasätter egentligen aldrig sovjetsystemet som sådant.

Det är väl ungefär så jag ser på saken.
Vilket alltså inte hindrar den som vill från att anlägga helt andra perspektiv på innehållet.

I bokens efterord kan man sålunda läsa följande:
”Och här blir Sofia Petrovna större än en historisk skildring; det blir till en allmänmänsklig berättelse om auktoritetstro och ideologisk blindhet, om den enskilde medborgarens indoktrinering i ett skadligt samhällssystem vilket som helst.

” Sug på den …

( En läs- och tänkvärd bok är det under alla omständigheter. )