Orienteringshelgen i Trondheim blev en utmaning som sent kommer glömmas! Med tanke på att jag är van vid Skånes vackra terräng som för det mesta är relativt öppen och snabblöpt, så var Trondheims terräng tuff och utmanande. Första helgen i juni åkte jag upp till min orienteringskompis Evelina, som nuförtiden bor i Trondheim för att doktorera.

Nervös var jag över vad som väntade, en hel orienteringshelg skulle överlevas. Speciellt då Evelina redan tidigare hade berättat för mig om hur svårt hon tyckte att det var första gången hon orienterade där. ”Jag kände mig som en nybörjare igen. Jag hade sämre kilometertid än jag hade på min första orienteringstävling någonsin i Åhus för många år sedan”. Med detta i tankarna följde jag med henne ut på den första tävlingen på fredagskvällen. Tack och lov mjukstartade denna tävlingshelg med en sprint vid en skola i nordöstra delen av Trondheim.

TC på fredagssprinten. Småtroll är samma som Miniknat i Sverige.

Startlistan var oturligt lottad för min del. Så med Evelina startandes fyra minuter efter mig gav jag mig iväg i full fart från starten. Banan var riktigt klurig för att inte tala om hur backig den var. Efter några småmissar, så som att ha följt ett staket nittio grader i fel riktning i flera hundra meter samt ha trasslat in mig i en massa snår på ett ställe där jag inte ens borde befunnit mig från början, klättrade jag upp för en brant stenig backe, upp från en bredare bäck och sprang i mål med mjölksyra i benen.

När jag insåg att Evelina inte stod och fotade mig vid målet och att jag inte hade sett henne komma ikapp mig, tänkte jag att det fanns hopp om att jag hade vunnit över henne ändå. Men Evelina som är snabbast av oss, med marginal, kom spurtandes i mål fyrtio sekunder efter mig. Jag skyllde inombords på att hon har bott i den här stan (någon mil ifrån tävlingen i för sig) i ett helt år så hon hade naturligtvis full terrängkännedom här, medan det för mig var en helt okänd stad.

Jag (Camilla) till vänster och Evelina till höger i bild, tagen efter sprinten.

Efter en god natts sömn var det sedan dags för orienteringshelgens längsta tävling, en förlängd medeldistans. Det låter inte så farligt, men ack så fel. 6,2 kilometrar skulle avverkas över Trondheims höga berg och ner i dess djupa dalar. Inte hade jag startlistan på min sida den här gången heller. Sex minuter efter mig skulle min största konkurrent starta, Evelina. Jag lovar, det är roligare att jaga än att bli jagad på en tävling. Men bästa kompisar som vi är så joggade vi fredligt till starten tillsammans. Och vad mötte oss när vi kom fram? Om inte en start uppbyggd nedanför en gigantisk skidbacke. Och var tror ni att första kontrollen låg? Jo såklart, rakt upp för skidbacken och lika långt vidare upp i skogen därefter. Jag var helt slut när jag väl stämplade första kontrollen. Och det var inte för att jag hade sprungit hela vägen, nä, jag sprang nog de första femtio metrarna och därefter gick jag upp för backarna tillsammans med de flesta andra. Det är rätt viktigt att ha i åtanke att hela banan ska orkas med, speciellt för den ohärdade skåningen.

Väl stämplat vid första kontrollen fortsatte jag vidare och försökte samla lite ny energi. Vid andra kontrollen kom Evelina ikapp mig och vi letade tillsammans efter kontrollen. Sedan kom där en lång långsträcka, där jag och Evelina separerade på oss rätt tidigt med 180 grader emellan oss. Mitt vägval gick norr om till kontrollen och Evelina valde att ta den söder ifrån.

Orienteringsbanorna från tävlingshelgen. Till vänster syns sprintkartan och till höger syns den förlängda medeldistanskartan.

Upploppet och målkontrollerna vid den förlängda medeldistansen.

Hon hade haft mer problem än mig till tredje kontrollen och den sträckan hade tagit henne över fyrtio minuter. Hon slog mig med 5 minuter och 59 sekunder, vilket jag är mer än nöjd med. Jag var ute i nästan 110 minuter på 6,2 orienteringskilometrar (vilket blev 9,1 verklighetskilometrar plus en massa höjdmetrar).

Den fina badsjön Haukvannet.

Efter denna tuffa orienteringsdag unnade sig badkrukorna ett svalkande bad i Haukvannet. Istället för att kämpa sig igenom den sista orienteringstävlingen på söndagen valde vi att vandra några timmar i Trondheims sköna natur med en lunchgrillning halvvägs.

Vilodagen firades med vandring & grillning ute i naturen.