Min vänsterarm har varit obrukbar då och då sedan min tidiga ungdom. Snarare är det axeln som varit ett stort bekymmer av och till.

Februarivintern 1951 var en av de snörikaste i varje fall i Dalsland, det gjorde oss pojkar till backhoppare, med de träskidor som vi ägde. Vi tränade varje dag och blev rätt duktiga, men så var olyckan framme, jag gjorde en kullerbytta i underbacken och axeln hoppade ur led. Med förenade krafter lyftes den på plats och total tystnadsplikt blev förbehållen alla, våra föräldrar gillade inte att vi hoppade.

I Januari 1955 halkade jag på en isfläck under mitt jobb på Göteborgs Central. Ambulansen tog mej till Sahlgrenska, liggande på rygg som är det absolut värsta när man har en arm ur led. En vecka sjukskrivning med armen i mitella.

!958 var nog min axels värsta år, då gjorde jag lumpen med vintermanöver i Hindås, vi åkte en mil på skidor och jag voltade efter halva sträckan. Åkte till målet med vänsterarmen hängande på ryggen, en furir lyfte den rätt. Senare under året föll armen ur led ett flertal gånger. Men så hände ett under, jag bodde inneboende hos ett ungt par, jag hade varit uppe och fixat med axeln fyra gånger på natten och var ganska trött. Då knackade unga frun på min dörr och frågade vill du se VM-finalen i fotboll mellan Sverige och Brasilien som går idag? Visst ville jag, det blev min första match jag fått se på TV och inte vilken som helst.

Efter OS 1958 har jag inte haft den “arma” armen ur led, men min läkare spådde att “du får känna smärtor på äldre dar”. Det har jag, men med värme och träning är det inget jag gråter över.