ÖRNSKÖLDSVIK. 
«Den bästa O-Ringen-terrängen någonsin» och «Kan inte O-Ringen hållas i Örnsköldsvik varje, eller åtminstone vart tredje år?”. Det var värmande kommentarer från besökare på årets O-Ringen, kommentarer som borde fylla arrangörerna med stolthet högt upp över öronen. Och visst bjöd Örnsköldsvik och Höga Kusten på spektakulär orientering med fantastisk utsikt från kontrollerna, oändliga mängder kala berghällar och branter i så många former och vinklar att även den mest koncentrade orienteringshjärnan vändes ut och in vid blotta anblicken av kartan.

Arenan Backsjö under etapp 3 & 4. Simon sitter till vänster i bild och skribenten Evelina sitter till höger, tittandes ut över tusentals orienterare i den stekheta sommardagen.


Årets största orienteringsevent, O-Ringen, arrangerades på de tre arenorna Domsjö (Etapp 1 och 2), Backsjö (Etapp 3 och 4) samt Skyttis (Etapp 5); arenor som alla tre starkt präglades av Höga Kustens dramatiskt kuperade landskap. OK Torfinn representerades i år av de fem löparna Bengt (H85), Karin (D80), Simon (H21), Camilla och Evelina (båda D21), som samtliga tog sig an alla fem etapper i respektive klass. De två första etapperna hölls i Domsjö, strax söder om Örnsköldsvik, och med fina minnen från 2016 års O-Ringen i Sälen samt många timmars backträning i Trondheimsterräng gick undertecknad ut på förstaetappen med självförtroendet på topp.

Efter-tävlings-underhållning.

När dessutom förstakontrollen var samarbetsvillig och lät sig hittas relativt snabbt fick jag helt plötsligt för mig att jag vuxit ifrån all tidigare virrighet i orienteringssammanhang och att jag nu skulle flyga fram som nya Tove Alexandersson. Ack så fel man kan ha. Inte ens halvvägs till kontroll två togs jag  obarmhärtigt snabbt ned på jorden när jag spenderade närmare 40 minuter med att leta efter kontrollen ungefär 500 meter för tidigt. Resten av banan flöt på i samma förvirrande anda och även om jag efter hand hittade alla kontroller så hittade jag ungefär tre gånger så många kontroller tillhörande andra banor. Även andra dagens etapp präglades för egen del av återkommande hjärnsläpp och jag kan med säkerhet säga att jag till främmande orienterare använt meningen ”Vet du var vi är?” flitigare den gångna veckan än vad jag tidigare gjort sammanlagt under hela min orienteringskarriär.

Utsikt över Örnsköldsvik och dess natur från Varvsberget. Vi promenerade inte upp (som ni ser).

När undertecknad genomförde veckans två bottennappsetapper i Domsjö, så gick det desto bättre för övriga Torfinnare. Efter två etapper låg Bengt och Karin 11a respektive 7a i sina klasser, medan Simon i H21 med marginal hade den absolut snabbaste kilometertiden av alla Torfinnare. Den ärofyllda fighten om bästa placering i D21 såg redan efter två etapper ut att ha vunnits av Camilla, som då ledde med över timmen före klubbens virrpanna Evelina. Kanske var det terrängbytet eller vilodagen mellan etapp två och tre som hade någon slags positiv inverkan på undertecknad. Hur som helst innehöll de återstående tre etapperna för egen del något färre förvirringsupplevelser jämfört med etapperna i Domsjö, även om frågan ”Vet du var vi är?” helt klart var min öppningsfras vid social interaktion med främlingar även på återstående etapper.

Det krävdes stora cykelparkeringar vid tävlingarna, trots att Örnsköldsvik inte är en cykelstad i vanliga fall. Undra varför?!

När sista etappen återstod var försprånget fortfarande ca 50 minuter till Camillas fördel men jag skulle få möjlighet att rätta till siffrorna något, även om det aldrig blev riktigt lika spännande som i Sälen för två år sedan. Precis som jag hade haft min ödeskontroll redan första dagen, fick Camilla sin på sista etappen, vilket gjorde att det 50 minuter långa försprånget till slut krympte en aning. När D21-resultatet summerades för Torfinns del gick Camilla slutligen segrande ur striden med en vinstmarginal på 17 minuter ned till Evelina. Då hade vi totalt avverkat närmare 50 km löpning och mer än ett Kebnekaise i höjdmeter under fem dagars orientering. I klasserna D80 respektive H85, kom Karin och Bengt båda att sluta på fina sjätteplatser, vilket blev de två bästa Torfinnplaceringarna i detta års O-Ringen. När veckan summerades kunde vi även konstatera att Simon i H21 kilometertidsmässigt varit den som flugit fram snabbast i skogen, tyvärr dock så snabbt att en kontroll stämplats fel av bara farten, vilket gjorde att Simon i slutändan blev utan totalresultat, trots väldigt fina insatser på samtliga etapper.

Arena Skyttis under etapp 5. Lika varmt som vid de tidigare etapperna men vi ville tro att vi började bli härdade.

Simon & Bengt springer på upploppet under femte etappen. De sista metrarna som skulle avklaras innan tävlingsveckans totala tid stannade helt.

Nu kan man ju tro att O-Ringen skulle vara över efter dessa fem etapper, men icke. För Camilla, Simon och undertecknad kom O-Ringenveckan att innehålla en minst lika strapatsrik hemresa, som efter blixtnedslag i Mellansverige förvandlades till en tvådagars etappupplevelse med ofrivillig övernattning i Gävle. I skrivande stund har vi fortfarande inte målstämplat men hoppas på att rättstämplade göra det inom närmsta timmen.

Skribenten själv bjuder på lite fina bilder (mer eller mindre frivilligt). Hon är både charmig framför kameran samt har ett snyggt löparsteg på upploppet första dagen, trots att hon då redan hade varit ute i närmare 2 timmar och 45 minuter. Imponerande!