BJÄRNUM. Sommarboken av Tove Jansson är en bok som jag gärna återkommer till varje sommar. Det är ingen ny bok. Den kom ut 1972 men har fortfarande mycket att säga om livet.

Berättelsen utspelar sig en sommar på en ö i en skärgård och handlar om tre människor som bor där. Det är Sophia, hennes pappa och hennes farmor. Det är en varm och fin berättelse om vänskap över generationsgränserna. Pappans närvaro bara anar man och det viktiga i berättelsen är skildringen av den starka och intensiva vänskapen mellan den gamla kvinnan, och hennes barnbarn Sophia.Boken innehåller tjugotvå kapitel som vart och ett är som en fristående berättelse. Farmor och Sophia badar, tittar på månen, leker, firar midsommar och delar hemligheter. I berättelsen möts ålderdom och barndom, allvar och glädje, rädslor och trygghet. Det är stillsamt och intensivt på samma gång. Sophies funderingar blir till fantastiska dialoger mellan flickan och hennes farmor. Det är en mycket närvarande farmor som både lyssnar och inbjuder till samtal.

Det är också en fin beskrivning av landskapet och vardagen på ön. Man förstår och hur närvarande vädret är när man bor på en ö och hur snabbt havet kan ändra karaktär från kavlugnt till full storm. En speciell känsla av vemod infinner sig när sommaren så sakta övergår i höst.

Detta är en underbar bok om relationen mellan en gammal kvinna och ett litet barn. Den är full av sommarkänsla, filosofiska resonemang och livsvisdom och har dessutom ett mycket vackert och behagligt språk.