Boktipset.
För inte så länge sedan bjöd vi in till bokfika på biblioteket och jag borde väl helst ha haft med mig åtminstone en ”bra” bok dit – en sådan som man kan tala länge och väl om och förhoppningsvis locka de övriga kring kaffebordet att vilja läsa. En bok som s a s passade sällskapet.

Fast någon sådan bok tyckte jag inte att jag hade till hands just då – så vad göra? Jo, efter visst funderande bestämde jag mig för att ta med ”Den sista grisen”, av Horace Engdahl, till sammankomsten.

Den boken hade jag visserligen inte läst själv då - jag kunde alltså inte kunna tala länge och väl om den – men författaren hade av olika skäl varit i ropet ett tag, så jag tänkte att om jag bara visar fram boken och högläser några lämpliga stycken och strofer, måste väl åtminstone någon bokfikande människa bli sugen på att låna den.

En god tanke. Det var bara det att den dag det var dags för det där bokfikat var boken försvunnen – jag kunde helt enkelt inte hitta den – och följaktligen inte heller visa fram den för den läshungriga lilla skara som infunnit sig till vår träff. Fast det gjorde ingenting – det räckte mer än väl att jag nämnde bokens titel och talade om vem författaren var för att det mest intensiva och livaktiga litterära samtal som tänkas kan skulle blossa upp på Vittsjö bibliotek. Högljutt var det också. Det var faktiskt nästan så att vi överröstade all den tunga trafik som drog förbi utanför fönstret. På väg 117. Fast det var förstås inte bokens innehåll och eventuella kvaliteter, utan dess författare, som avhandlades och någon verklig diskussion blev det väl egentligen aldrig - därtill var de tillstädsekomna alltför eniga i sina, ( negativa ), omdömen och värderingar. En – men bara en - av de närvarande höll dock tand för tunga, så vad vederbörande tyckte och tänkte fick man aldrig riktigt kläm på …

Nu har jag i alla fall läst ”Den sista grisen” och kan konstatera att bokens första och största del består av en samling egensinniga, men, på det hela taget, begripligt formulerade tankar och påståenden om både det ena och det andra här i världen. Horace Engdahl har s a s ”tänkt till”. Bokens andra del, ”Mannen på bryggan”, är en enda lång monolog, där den fiktiva person som talar, går från att vara man till att bli kvinna – för att sedan åter bli man. ( Även här får vi som läsare ta del av idéer, funderingar och postulat av allehanda slag. )

Något mer? Bara det, att ett antal förståsigpåare tydligen har velat se ”Den sista grisen” som Horace Engdahls svar på sin f.d. frus, ( Ebba Witt-Brattström ), för några år sedan utkomna ”punktroman”, med titeln ”Århundradets kärlekskrig” – men jag undrar om det verkligen är så man skall läsa boken. Fast det är klart att om det på något sätt förhöjer läslusten så varför inte?

Sammantaget är detta, i vilket fall som helst, en rik och varierad bok, med texter som rymmer såväl allvar och tankedjup som humoristiska passager – och som man kanske inte skall sträckläsa utan hellre ta till sig i lite mindre portioner. ( Lånar man den på biblioteket kan man ju alltid låna om den – man behöver alltså inte ha bråttom. )