Jag minns jultiden 1946 vår familj skulle utökas fram på vårkanten. Mamma var av naturliga skäl i behov av hjälp med vatten och vedhämtning.

Jag var äldst, skulle fylla tio om ett par månader men det fanns inga nej när mamma bad om något. Jag visste att världskriget var slut och familjen såg framåt, men myntbristen var stor hos oss, liksom den är hos vissa banker i nutid.

Min ”börs” innehöll 5 kronor, sparade i lönndom för att kunna köpa julklappar till två syskon och föräldrar. Det betydde att klapparna fick inte kosta mycket över 1 krona styck.

Enklast var till Pappa det fick bli ett tiopack cigaretter à åttio öre, till mina syskon fanns diverse att välja på för lite över en krona. 

För att spara lite pengar till kommande behov, hade min två år yngre bror och jag bestämt oss för att snida något till Mamma. Då Pappa var kunnig i hovslageri så hade han utmärkta knivar som dock var gömda för oss. Men inget är omöjligt (som Gunde sagt på senare tid) plötsligt hade vi en kniv per ”man”.

Lika plötsligt tog täljandet slut och mitt trästycke färgades rött genom att min Morakniv slant in i mitt vänstra pekfinger. Med tårar, förmaningar och ett stort bandage tog vår tilltänkta julklappstillverkning slut.
Mamma tog det som en julklapp att jag fick behålla fingret.

God Jul och så vidare, Johnny.